Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldskonungen i arbete - En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När man vandrar omkring på ett nutida gruvfält i
Bergslagen och ser ned i denna mängd av övergivna små gruvhål
med deras rundbrända eller av spettet flisiga väggar, finner
man emellertid även andra orsaker till att arbetet i gruvorna
avstannat. I flera fall beror det på att ras inträffat, i andra
på att det blev för mörkt att arbeta där nere i djupet, och i
några fall har röken från gruvveden gjort vistelsen i gruvan
outhärdlig. Malmbrytningen försiggick nämligen ännu på
samma sätt som under medeltiden: man upphettade berget
med stockeldar och göt sedan vatten på.[1] Först i början av
1700-talet övergick man i järnbergslagen, delvis på grund av
tvingande skogsbrist, till sprängning med krut. Då blev
risken för gruvras ej längre så stor, och man kunde därför
mera allmänt bryta sig djupare ned.
Klagan över tilltagande skogsbrist blev på Karl XI:s tid
allt starkare.[2] Särskilt betänkligt var det med Utö gruva i
Södermanland, som tillhandahöll behövlig malm ej blott åt
närbelägna bruk i samma landskap och i Tjust utan även åt
största delen av järnverken i Finland samt i Hälsingland,
Medelpad och Ångermanland. Redan var skogen på Utö och
närliggande öar till största delen förbrukad, då
bergskollegium fann på att utfärda en förordning, enligt vilken de, som
på Utö avhämtade malm, skulle vara pliktiga att ditföra en
mot malmkvantiteten svarande viss mängd gruvved.
I Bergslagen gick skogen emellertid åt ej blott till
gruvdriften utan även till smälthyttorna och stångjärnshamrarna.
Så blevo gruvor, hyttor och järnbruk konkurrenter om
skogens virke och bränsle, fast de arbetade för samma mål. Och
då det för vart år blev tydligare, att skogen ej räckte till, om
de alla skulle ligga klungade inom små områden, grep Karl XI
in och genomdrev i kraft av äldre förordningar, som blott
här och där blivit verkställda, att bruken flyttades till
skogsrika trakter utanför gruvornas och hyttornas områden.
Konungen ville icke veta av att bruksanläggningarna »trängdes»
med smälthyttorna. Där intet annat hjälpte, fingo
vederbörande erfara följderna av 1686 års kungliga brev, enligt vilket
sådana stångjärnshamrar, som i strid mot äldre påbud
fortfarande drevos, skulle inom två års förlopp utan ersättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
