Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldskonungen i arbete - En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ödeläggas. Bruksägarnes klagan över de långa
malmtransporter, varmed bruken därigenom blevo betungade, hjälpte
icke. Som alltid var konungens obönhörliga svar, att det
allmänna bästa gick framför alla enskilda intressen.
Påtagliga blevo också följderna, här liksom i allt vad Karl
XI tog sig för. Så skapades genom kungligt maktbud
den gränsskillnad mellan bergslag och bruksbygd,
som i sina huvuddrag består än i dag.
Men ej blott till skogrika trakter närmast utanför
gruvbygden var det som bruken sökte sig: en stark utflyttning av
stångjärnssmidet försiggick vid denna tid även till avlägsnare
landsändar, bl. a. till västra Värmland och Dal. I trakter,
där det fanns »sköne lägenheter med strömmar och skog»,
och där transporterna gynnades av farbara sjöar och floder,
uppväxte också här bruksbygder. Men de »ansenlige
masteskogar», som funnos i dessa landsändar, fingo icke användas
till brukens behov utan fredades genom höga
bötesbestämmelser, såsom ett Kungl. Maj:ts regale, för flottans räkning.
Även till Hälsingland och andra trakter av Norrland
utbredde sig stångjärnssmidet, allt en följd av konungens
tvångsåtgärder i förening med förmånliga privilegier. De flesta män,
som i Värmland och Norrland grundade nya järnbruk, buro
tyska eller holländska namn. Icke så få av dem misslyckades
dock och återvände till sitt land.
De omsorger, som regeringen ägnade åt bergsbruket, buro
frukt ej blott i ökad tillverkning av stångjärn utan också i
förbättrad kvalitet på detta smide. Och med tillfredsställelse
kunde bergskollegium konstatera, att det svenska järnet
»utomlands var till varjehanda smide begärligit». Men
kollegiet lät sig också angeläget vara, att inkomsterna av
stångjärnets ytterligare förädling skulle »komma de
främmande utur händerna och stadna här i riket till Kongl.
Maj:ts inkomsters förmering och Dess trogne undersåtares
märkeliga förkovring». Också uppstodo flere anläggningar
för nya grenar av järnförädling.
För tillverkning av skeppsankaren grundades Söderfors bruk
vid Dalälven. Dylika pjäser hade förut »med mycken
bekostnad, besvär och tidsspillan blivit vid Kungl. Maj:ts
amiralitet av stångjärn med släggor och handkraft smidde».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
