Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldskonungen i arbete - En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltiden, hade det dittills på det hela taget stannat vid blotta
ansatser att driva upp dessa näringsgrenar. Medelpad och
Ångermanland ägde t. ex. icke ett enda järnbruk före angivna
år. Men kort därefter uppväxte både där och i Hälsingland
flertalet av de bruk, som ännu finnas inom landskapen.
Samma år som förordningen utfärdades skyndade sig
dåvarande guvernören över västra Norrland, general Karl
Sparre, att skaffa sig privilegium på inrättande av ett
»järnbruk av masugn och hammare» vid Graninge i västra
Ångermanland. Den nya anläggningen, som blev ursprunget till
de stora Graningeverken, grundades i en trakt med »nästan
outödelig skog» och rik tillgång på vattenkraft. Sämre
beställt var det med malmtillgången, ty man var hänvisad till
sjömalm, som hämtades upp från bottnen medels »stora
skopor av järn, med hål igenomslagna». De järnmalmstreck
däremot, som man fann i närbelägna berg, höllo icke vad de
lovade, vadan de snart övergåvos igen. Malmen i dem visade
sig vara »rödbräckt» eller »kallbräckt», och man blev
huvudsakligen hänvisad till Utömalm. Men transporterna därav
voro förknippade med stora svårigheter, mindre dock på
Bottenhavet än uppför den strida Ångermanälven. Och när
man äntligen med mycken möda fått upp malmpråmarna till
Sollefteå, hade man sedan att forsla lasten tre mil efter häst,
något som till följd av vägarnas dåliga tillstånd var möjligt
endast vintertiden. På samma sätt var det med en mängd
förnödenheter till brukets personal, såsom spannmål, salt och
tobak, vilket mestadels inköptes i Stockholm och betaltes
av följande års järntillverkning.
År 1677 råkade det nyanlagda bruket ut för olyckan att bli
hemsökt från Norge av en dansk strövkår, som plundrade
och brände alltsammans. Men Sparre började med friskt mod
på nytt igen, »utan anseende till bekostnaden», och
småningom kunde han utvidga anläggningen med en spiksmedja och
en s. k. knipphammare, som förvandlade stångjärn till plåtar,
av vilka man sedan tillverkade plogbillar, skyfflar, eldgafflar,
stekpannor m. m. För dessa varor fick man dels god
avsättning i orten, dels uppköptes de av jämtar, som förde dem
vidare till Norge.
Men genom reduktionen blev Sparre utarmad och måste
lämna sin anläggning. Han dog i fattigdom vid sekelskiftet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
