Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredspolitik - Bengt Oxenstierna leder in Sveriges utrikespolitik på nya banor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beskärd. Men en utrikespolitisk grundsats fasthöll han till
Sveriges lycka av hela sin själ, och det blev den enda
instruktion han gav sin utrikesminister: att bevara freden. Den
uppgiften överensstämde också bäst med den lugne och
försiktige Bengt Oxenstiernas kynne.
Den makt, från vilken Europas fred denna tid hotades,
var Frankrike, där Ludvig XIV:s omättliga ärelystnad
utgjorde en ständig fara för grannländerna. Att ställa sig på
hans sida skulle vara detsamma som att kasta sig in i nya
krigiska förvecklingar; men då Sverige ej ansågs kunna stå
ensamt »i åskdiger tid», var frågan, var man skulle finna de
bundsförvanter, som erbjödo den största tryggheten.
I Holland såg Oxenstierna den makt, som det var rådligast
för Sverige att ansluta sig till. Holland var fredsvänligt
liksom Sverige självt, och en allians med den rika
handelsrepubliken lockade även därför, att dess starka flotta, som
i det nyss avslutade kriget hjälpt den danska att tillfoga
svenskarne så stora förluster, i stället skulle kunna bliva en
god hjälp vid försvaret av Sveriges Östersjöländer.
Så var Bengt Oxenstierna på väg att ge en ny riktning
åt hela vår yttre politik genom att inleda förbindelser med
en makt, som förut varit Sveriges och Frankrikes fiende.
År 1681 voro underhandlingarna avslutade, och mellan
Sverige och Holland ingicks ett försvarsförbund, som blivit
kallat garantitraktaten i Haag. De båda makterna
lovade varandra att gemensamt — om så behövdes, med
väpnad makt — uppträda mot envar, som försökte kränka
de bestående frederna. Till denna allians anslöt sig sedan
tyske kejsaren. Ett förbund med honom stod numera ej
i strid med en fredsälskande politik, ty nu var det ej längre
han, som var farlig för världsfreden.
Därmed upplöstes den förbindelse, som Gustav Adolf,
Axel Oxenstierna och Richelieu inlett mellan Frankrike
och Sverige. Icke på grund av några sympatier utan
snarare under inre motvilja hade de svenska statsmännen en
gång knutit detta förbund, och med stor försiktighet hade
de vakat över att Sverige icke skulle bli ett redskap för
Frankrikes egoistiska syften, något som tyvärr senare blev fallet
under Karl XI:s förmyndarstyrelse, då man menade sig
fortsätta Gustav Adolfs och Axel Oxenstiernas politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
