Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredspolitik - Bengt Oxenstierna leder in Sveriges utrikespolitik på nya banor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils Bielke hade emellertid som många andra blivit
missnöjd med reduktionen och av sitt ärelystna, oroliga
temperament drivits att gå i utländsk krigstjänst. Där hade han
utmärkt sig i kampen mot de otrogna, så att han belönats
med kejserlig gereralsfullmakt. Emellertid hade han av
Karl XI blivit hemkallad och utnämnd till kungligt råd,
generalguvernör över Estland och Pommern samt
fältmarskalk. Hans ord vägde en tid så mycket — isynnerhet
under intrycket av franska segrar — att det såg ut, som
om Sverige skulle kasta om politik och gå över på
Frankrikes sida igen. Därhän lyckades Bielke och hans vänner
visserligen icke driva det, men Sveriges bundsförvanter
tillskrevo i alla fall detta parti, att det gick så trögt, som
det gjorde, med hjälpsändningarna till de förbundna.
I det stora slag, som utkämpades vid Fleurus i Belgien
år 1690, deltogo ett par svenska regementen på holländarnes
sida. De slogos tappert och ledo fruktansvärda förluster i
det svåra nederlag, som här drabbade de förbundna.
Bielkes regemente, som var med, blev alldeles upprivet. Blott
50 man återstodo, och alla officerare utom en voro fallna
eller sårade. I denna drabbning utmärkte sig den sedan så
frejdade härföraren Magnus Stenbock. Han satte sig i
spetsen för den indelta svenska bataljon, som deltog i slaget, i
stället för anföraren, som blivit svårt sårad, och med sin
lilla styrka blev han den siste på valplatsen.
Hårt gick det Karl XI till sinnes, att hans käcka bussar
så offrats under främmande härförare, vilkas oskickliga
ledning han tillskrev nederlaget. »Vårt folk är för gott att
föras till slaktebänken», skrev han till Bengt Oxenstierna.
De hjälptrupper, som året därpå avsändes från Sverige,
ledo mycket av sjukdomar, och Karl beslöt inom sig, att
nästa år, då förbundet med kejsaren utgick, skulle bli det
sista, under vilket han släppte till svenska trupper. Sedan
förmådde heller inga föreställningar rubba hans beslut.
Det hjälpte ej ens, att Bengt Oxenstierna intog sjukbädden,
något som elaka tungor påstodo att han passade på att göra
vid kritiska tillfällen.
Väl kunde Sveriges bundsförvanter knota över svenske
konungens karghet med sina truppsändningar; men att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
