Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredspolitik - Bengt Oxenstierna leder in Sveriges utrikespolitik på nya banor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock ej var med uppoffrande av Sveriges värdighet, som Karl
XI lyckades hålla sitt land utanför världskampen, därom
vittnar, att de krigförande till sist anhöllo om Karls
fredsmedling. För rättvisans skull måste dock sägas, att de gjorde
det med hemliga baktankar att därigenom vinna vissa
fördelar; och för övrigt var det många om och men, innan
bägge de stridande parterna voro överens om att godtaga
den svenska medlingen. För Ludvig XIV var det
naturligtvis bättre att ha Sverige som medlare än som sin
motståndare, ty då behövde han icke befara svenska truppsändningar
till hans fienders hjälp. Nils Bielke hade därför länge
underblåst Karls benägenhet att uppträda i medlarens roll, och
i brev, som vittna om den förtroliga tonen mellan dessa båda,
hade han förespeglat Karl en odödlig ära, om han lyckades
göra slut på kriget: »I Stockholm skall Eders Majestät i sin
fula och ynkeliga kammar med sina skinnbyxor kunna
föreskriva dem lagar mer än konungen av Frankrike gjorde
i sitt stora palais och i allt sitt broderi 1679», skriver han.
Vad Holland och Österrike beträffar, så tyckte man där, att
den officiella fredsmedlingen kunde vara bra att maskera de
försök med, som i hemlighet gjordes att uppnå fred med
motparten. Artigheter och granna tacksägelsefraser blev därför
vad Sverige fick men näppeligen något verkligt inflytande på
händelsernas gång. Det blev ej genom Sveriges medling,
som fredsvillkoren avgjordes, utan genom de direkta
underhandlingar, som de stridande parterna vid sidan av den
officiella fredsmedlingen förde med varandra.
I början av mars 1697 hade Karl XI åtagit sig
medlarvärvet. Det var en av hans sista regeringshandlingar; han
låg då på dödsbädden.
Litteratur:
G. R. Fåhræus, Om förändringen av Sveriges
allianssystem åren 1680—82.
G. R. Fåhræus, Sverige och Danmark 1680—82.
G. R. Fåhræus, Sverige och förbundet i Augsburg
år 1686 (Historisk tidskrift för år 1896).
Ludvig Stavenow, Sveriges politik vid tiden för
Altona-kongressen 1686—89 (Historisk tidskrift för år 1895).
Arnold Bratt, Sveriges yttre politik under de
preliminära förhandlingarna före freden i Rijswijk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
