Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Envåldshärskarens familjeliv
- Den enväldiges sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den enväldiges sista tid.
NÄR Karl XI förlorade sin maka, var hans hälsa
bruten sedan flere år tillbaka. Alla de bekymmer och
mödor, han måst utstå under krigsåren, hade grundlagt
en invärtes sjukdom, som förvärrades genom onaturligt
träget arbete och våldsamma kroppsansträngningar. Sina
häftiga ritter företog han ofta i nattkyla, och aldrig brydde
han sig om, hurudant vädret var. Vid måltiderna hade han
bråttom; han formligen kastade i sig maten, likgiltig för vad
han åt, och förstörde så sin matsmältning, som ifrån
barndomen varit klen.
Detta konungens stormande på sin hälsa hämnade sig,
då han hunnit trettio års ålder. Omkring år 1685 började
han efter starka ritter eller annan häftig kroppsrörelse
besväras av bloduppkastningar. Håret grånade, och
alltemellanåt ansattes han av en häftig huvudvärk och magplågor,
som slutade med gallblandade uppkastningar; därpå kände
han sig bättre några veckor. Så fortsatte det under flere år.
På midsommardagen 1672, då konungen befann sig på
Uppsala slott, slog blixten ned i norra tornet, och konungen
blev av åskan »rörder uti högra foten och ryggen», dock utan
att lida framtida men därav.
Från det därpå följande året märktes det, att plågorna och
förnimmelsen av tyngd i underlivet tilltogo. Man hörde
honom klaga över en smärtsam hårdnad i ena sidan, och
sömnen vek från hans nattläger. Särskilt efter den ansträngande
resan till Torneå 1694 ökades smärtorna i oroväckande grad.
Men han ville icke rådfråga läkare eller använda medicin
utan sökte lindring genom varma omslag och huskurer.
På sommaren 1696 blev tillståndet allt värre, och de
förut nästan regelbundet återkommande kräkningarna, som
givit den sjuke lindring, uteblevo. Nu inställde sig »sveda
invärtes, i förstone såsom en växt i sidan och såsom en fetma,
vilken sveda stundom avtog, stundom tilltog». Först nu
kunde han förmå sig att rådfråga läkare, bland dem den
berömde Urban Hjärne.[1] Men deras konst förmådde
ingenting annat uträtta än att till en tid lindra plågorna. Snart
tilltogo dessa igen, och underlivet drogs tillbaka mot ryggen så
hårt, att konungen knappt förmådde hålla sig upprätt.
[1] Se sid. 455.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:26 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/4/0348.html
