Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldshärskarens familjeliv - Den enväldiges sista tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men med sin järnvilja sökte Karl dock betvinga den fiende,
han bar inom sig. På nyåret 1697 for han till Närke,
Västmanland och Uppland, jagade och synade boställen. Men
när han kom tillbaka till Stockholm, var tillståndet
ytterligare försämrat. Han menade, att det onda skulle gå över,
blott han kom till sitt kära Kungsör. Han for dit, åtföljd av
Urban Hjärne. Men någon bättring märktes icke. Ännu i
slutet av februari var han dock med på en varghetsning.
Men sedan var det slut på krafterna. Plågorna gnagde och
tärde allt värre, svedan i underlivet tilltog, och magen drog
sig mer och mer in mot ryggen, så att vare sig konungen gick
eller satt, måste han hålla sig djupt framåtlutad. I mitten
av mars flyttade den sjuke åter till Stockholm. Läkarne
kommo till det resultatet, att sjukdomen antagligen bestod
av invärtes kräfta, och Karl tvingade dem att ge honom
sin dom. Han mottog den som en man. »Nåväl», svarade han,
»jag har aldrig varit rädd för döden och är det icke heller
denna gång. Men jag ålägger Eder att när allt är förbi, låta
öppna min kropp, varest man då lär finna många sällsamma
och underliga saker.» Han tillkallade nu sina barn och tog
ett rörande avsked av dem.
Själsliga lidanden hade länge underminerat hans
motståndskraft. Det dova hatet, hämnderopen från de många,
som förlorat sin egendom, tärde på hans livskraft. Sorgen
över hans gemåls bortgång upphörde aldrig att fräta. Så
kommo de förfärligaste missväxtår, som Sveriges folk
någonsin genomgått, med allmän nöd och skärande klagan.
Det var, som om årstiderna rubbats ur sin vanliga
ordningsföljd under 1600-talets sista årtionde. I april 1692 kom
plötsligt en så hård köld, att isen bar långt utåt havet och
många människor fröso ihjäl. På hösten, när skörden skulle
bärgas, inträffade ett ihållande regnväder, som förstörde
grödan. Nästa års skörd skadades först av ett häftigt snöfall
kort efter sådden och sedan genom en ihållande torka och
sommarhetta, som brände bort eller brådmognade säden.
Året 1694 var något bättre för lantmannen, men skörden
blev dock även då klen. Så kom på nyåret 1695 en ovanligt
bister vinter och gjorde tillvaron än hårdare för det fattiga
folket. Det såg ut, som om kölden aldrig skulle vilja taga
slut. Vargarna drevos av hunger att tränga fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
