Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Det stora trolldomsraseriets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På vägen till Blåkulla brukade häxorna rasta på kyrktaken.
Därvid passade de på att »skava klockorna», och den vigda
metallen utkastade de sedan över någon sjö med den vackra
önskan: »Gud låte min själ aldrig nånsin närmare komma till
Gud, än denne malmen kommer till klockan igen!»
Var fanns nu den märkliga plats, som kallades Blåkulla?
Namnet har varit föremål för många tydningsförsök av våra
språkforskare. Nu tycks det emellertid vara utrett, att
betydelsen är »det blå berget», varmed syftas på den
färgton, som vilar över höga berg, sedda i fjärran.
I bergen ansågos trollen bo — namnet Trollhättan, som
är känt ända sedan 1400-talets början, är ju ett talande
exempel —, och till »bergen blå» förvisade man dem gärna i
de besvärjelser, varmed människorna åtminstone alltsedan
de gamla babyloniernas tid sökt driva bort onda
andemakter, som plågade dem med sjukdomar och annat otyg.
I en gammal besvärjelse från Hälsingland tilltalas den onde
anden sålunda: »Jag skall stämma dig uti en sjö, där ingen
ror, uti berg, där ingen bor, överst av blåkullen.» Troligen
äro en del fula önskningar, sådana som »Dra åt Blåkulla!»,
rester av dylika gamla besvärjelseformulär. I flere nordiska
folkvisor talas också om »berget blå» som trollens boning.
En särskild anledning till att förlägga deras hemvist till
höga berg låg däri, att dessa av ålder ansetts »spå väder»
eller, som Urban Hiärne uttrycker sig, »ryka och damba mot
illakt väder». Så anses vara förhållandet med Omberg
i Östergötland, vilket tämligen säkert betyder »det ångande
berget». Ännu framåt mitten av förra århundradet sade
man, att detta berg »ommade», när det omgavs av dimmor
och vattenångor. Anledningen till att det sålunda liksom
rök ur bergen var enligt folkfantasin, att bergatrollen då
bryggde eller kokade mat.
Mest berömt bland väderspående berg var dock den
märkliga klippön Jungfrun, som i ensligt majestät höjer sig mitt
i Kalmarsund. Sedan hedenhös var berget fruktat av
sjömän och fiskare, ty i dess djupa hålor och grottor bodde
självaste sjörået, som rådde över vindarna; ja ön med den
dimhöljda hjässan uppfattades rentav som sjörået själv. Mången
sjöman, som råkat ut för trollets vrede, hade där gått i kvav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
