Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Det stora trolldomsraseriets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oskyldig. Hennes egen dotter ropade och bad, att hon skulle
bekänna och rädda sin själ, men hon gav dottern »uti den
ondes våld och förbannade henne till evig tid, varmed de
alltså skildes». Därpå led Malin döden, »utan att hon sig
över ett så gräseligt straff en gång jämrat eller med något
gudeligt sig till sitt yttersta berett haver».
I början hade det varit »tiggarkäringar» och
hantverkarhustrur som anklagades. Men snart riktades anklagelserna
högre upp. Och en dag fick man se »kaptenens under
stadsvakten» Jakob Remmers fru sitta på de åtalades bänk. Men
nu visade det sig, att en hel del av de vittnande barnen och
pigorna icke kunde närmare beskriva, hur kaptenskan i
fråga såg ut; men att det var »kaptenskan», som fört dem
till Blåkulla, det visste de så säkert, så! Hon hade ändå varit
klädd i sammetsjacka och röd kjol, och »en tjock hustru»
hade det varit.
Redan voro åtta kvinnor avrättade och två andra dömda
att gå samma väg, då räddning äntligen kom för
vidskepelsens andra offer. Den 26 augusti inkom till
kommissorialrätten meddelande, att Gävlepojken vid förhör återkallat
alla sina påståenden om Blåkullafärder. Han bekände sig ha
ljugit, dels av oförstånd, dels därför att andra tvingat
honom därtill, och förklarade, att han »vet intet utav Blåkulla
utan lärt i Gävle det beskriva».
Nu tog en av kommissionens ledamöter, komministern
Erik Noræus i Storkyrkoförsamlingen, till orda i ett
märkligt anförande, som betecknar vändpunkten i kommissionens
hållning mot de anklagade. Hans yttrande gick ut på, att han
hädanefter icke kunde med lugnt samvete döma någon till
döden för trolldom. Det är Martin Brunnerus’ tankar, som
här burit frukt.
De ytterligare rannsakningar, som nu följde, gåvo honom
rätt. Märkeliga ting kommo fram: en femton års flicka, som
tillsammans med en mängd andra personer, äldre och yngre,
vittnat mot kaptenskan, erkände under tårar, att hon bara
ljugit. Hon hade aldrig varit i Blåkulla, »men det är nu»,
klagade hon, »sådana tider, att den, som icke säger sig föras,
så bliver han förföljd». Myras pigor och några andra hade
tvingat både henne och flere barn att dikta ihop sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
