Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Det stora trolldomsraseriets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kinkigast hade det emellertid varit att få sanningen ur de
kvinnliga vittnena, vilka ju också varit de mest beskäftiga
i att löpa omkring och sprida ut skvallret. Men hur de
slingrade sig, lyckades man småningom beslå dem med »en löjelig
tvetalan, så att görligen hördes i vart ord en grov och icke
välbetänkt lögn»; och därefter var det icke så långt till
bekännelsen om verkliga förhållandet.
Svårigheten att få sanningen ur det täcka könet tillskriver
Hjärne i sitt betänkande det förhållandet att, såsom han
med övlig manlig respektlöshet uttrycker sig, »kvinnfolken,
särdeles bland de gemene, lättare låta förleda sig av sinnens
och gemötens[1] rörelser, särdeles av missgunst och avund samt
regersjukan, i det de gärna vilja hava något att råda och säga».
Därjämte menade han sig kunna konstatera, att de »äro
arglistige och lätteligen inklinera till[2] skvaller, förvetenhet,
vidskepelse, snartrogenhet och egensinnighet, i det de deras en
gång fattade mening intet gärna släppa utan emot all förnuft
och skäl med stor halsstarrighet förfäkta». Gossarne däremot,
vilka »av bemälde passioner mindre rördes», visade sig ej
heller så förslagna som kvinnfolken och förmådde icke »med
sådan arghet och list komma till rätta utan blevo genom
tvetalighet snarare övertygade och till god bekännelse bragte».
Man förstod nu lätt, hur efter hand, som Hjärne säger,
sådana »löperskors» mod växt mer och mer, när de sett, att
de genom sina angivelser kunde sätta vilken »ärlig matrona»
som helst på de anklagades bänk. De hade berömt sig av
att »de voro betrodde inför rätten och de kunde taga livet
av den förnämsta frun i hela staden». En av dem, Lisbeta
Carlsdotter, hade i känslan av sin gränslösa makt yttrat,
»att om hon ville, skulle icke tre människor bliva igen här
i staden». Deras lust hade varit att hämnas på dem, de hade
gammalt agg till, eller ock drevos de av avund mot dem, som
voro rikare eller förnämare än de. »Och var det någon, som
råkade säga emot dem, den bekände de strax uppå och föga
annars än som hundskällande: begynte allenast en först, så
följde alla de andra efter.»
Hur oförskämt dylika slynor kunde bete sig mot hederligt
folk kan man se av berättelsen om ett uppträde mellan
stadskaptenskan Remmer och den ena av drabanten Myras pigor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
