Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollpackor och avgudadyrkare - Det stora trolldomsraseriets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att rannsakningar måste hållas på flere olika platser i
landskapet. Gamla rykten om förgörning väckas nu till nytt liv, och
länge glömda olyckor dragas fram igen och synas i det nya
trolldomsljuset. De anklagade äro »mest alle gamble och bedagade
människor» av 50—70 års ålder. Bland dem som olyckan
plötsligt kommit över är en gammal kvinna, som ingenting
annat gjort, än att hon tagit ett torvstycke från taket på sin
stuga och vänt det om samt däröver välvt en kruka. Det
hade hon tagit sig för, emedan hennes far låg därinne sedan
åtta dagar tillbaka och drogs med döden »och kunde varken
leva eller dö». Hennes grannkvinna hade nämligen rått henne
att göra så, ty det var en gammal tro, att den sjuke då strax
skulle somna bort, »vilket ock skedde».
Det var emellertid nog, för att hon skulle underkastas
vattenprovet. Resultatet blev det vanliga, att hon flöt,
vilket för övrigt inte är något märkvärdigt, eftersom
människokroppen i vissa ställningar som bekant håller sig flytande,
isynnerhet i saltvatten.
Fast nog låter det bra konstigt, när man i Marstrands
rådstuprotokoll får läsa om två kvinnor, vilka »flötades» i
juni 1671, att de »blevo flytandes på vattnet som långe
träbeläten halva timmarna, både stupe såväl som på ryggen,
till alla åskådarnes högsta förundring. Och ehuru
mästermannen sköt och tryckte Ingeborg långt under vattnet, så
var hon dock så snart oppe igen, som han fick opp åran,
flytandes lika som tillförne.»
Genom hot och lockelser, vattenprov och tortyr, förstärkt
med prästens böner och bevekande ord, frampressades ur
den ena kvinnan efter den andra de vanliga bekännelserna om
att ha varit på Satans möte, vilket i dessa trakter merendels
tänktes förlagt till Marstrands fästning eller till Blåkullen
på Brattön öster därom. Men inför stupstocken och bålet
återtogo de nästan alla, vad de tvingats att fantisera ihop,
och man får höra en av dem med huvudet på stupstocken
tillropa den prästman, som hjälpt till att framtvinga
hennes »bekännelse»: »Herr Lars, I skall möta mig för Guds
stränga dom, som mig till detta haver lett.» Det blev den
arma kvinnans sista ord, och väl månde de länge ha ringt
i inkvisitorns öron.
»Trollpackorna» erkände sig ha gått i den ondes tjänst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
