Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Kriget i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från själva belägringens fortgång ger han en del skildringar.
Den 16 september berättar han: »I går red jag med Hans
Excellens[1] runt om staden; och kunde vi då väl se de
avbrända husgavlar. Man kunde höra det arma folkets sorl
och skriande långt på fältet. Imellertid kan ingen sova för
det gruveliga dunder. Ingen kyrka har Hans Maj:ts tillåtit
att kasta eld uti, ehuru man haft vink, att fienden uti en
skolat hava sitt förråd på krut och matvaror.»
Den 30 september voro svenskarne uppställda till
stormning. Konungen ville själv vara den förste i anfallet, och
när hans generaler föreställde honom, vilken fara han
därigenom utsatte sig för till fäderneslandets obotliga skada,
svarade han: »Där mina soldater bliva, där vill jag ock själv
bli. Ej heller kan Sveriget mycket mista i mig, efter det ändå
har liten nytta av mig.»
Men inför utsikten, att Thorn snart skulle ge sig, ändrade
Karl mening. Han beslöt spara sitt folk och gav order, att
stormkolonnerna skulle rycka in igen. Fyra dagar därefter
kapitulerade fästningen. »Måste alltså», såsom dåvarande
korpralen, sedermera löjtnanten Erik Larsson Smepust
uttrycker sig i sin dagbok, »den stolta jungfrun, som sig så högt
berömde, giva sig under den starke och mäktige ungkarlens,
konung Karl den tolftes av Sverige, makt och våld.» De
sachsiska trupperna måste gå i fångenskap, och borgarne
fingo erlägga en dryg krigsskatt. Men på samma gång sörjde
Karl för de besegrades välbefinnande. Trettio oxar och
fyrtio får lät han driva in i staden för att hålla dess inbyggare
skadeslösa för deras umbäranden under belägringen, och
ytterligare färsk mat utdelades från konungens eget skafferi.
De sachsiska officerarne undfägnades med gästabud i svenska
lägret, dit stadsborna strömmade ut i stora hopar: »De kräka[2]
omkring i lägret som myran», skriver Hermelin.
Som Karl ej ville avvara så mycket folk, som skulle behövts
för att hålla fästningen besatt, lät han slopa alla de
krigsdugliga fästningsverken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
