Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Kapitulationen vid Perevolotjna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter middagen hade mattheten tagit överhand med honom,
så att han bara längtade efter att få lägga sig i skuggan och
vila. En major, som, för att använda generalens ord,
»bevektes genom mitt klagande och det tillståndet, som han såg
mig uti», beredde honom en skuggig plats bakom en
marketenterivagn. Där lade sig generalen på sin kappa med hatten
och en annan kappa som huvudgärd.
Lewenhaupt berättar nu något, som visar, hur förvånande
känslig han var för intryck av sådant, som man tycker ej borde
varit värt att lägga märke till i en stund som denna, då så
viktiga ting stodo på spel. Han säger: »Då jag hade legat en
liten stund, kände jag, att något levandes rörde sig under mitt
huvud. Jag blev illa vid och mente, att det var en orm eller
annat skadeligit djur, satte mig upp och såg allestädes
omkring kappan, vilken hade legat på hatten under mitt
huvud. Men jag blev intet varse, lade mig därföre neder igen
men låg intet länge, förrän jag åter förnam en starkare
rörelse under huvudet, sprang därföre upp och begynte att
sakta lyfta upp kappan, då jag blev varse uti min
hattekrämp[1] en hermelin, vilken då han såg mig, drog huvudet
tillbaka och ville gömma sig uti hattekrämpen för mig. Jag
fattade strax hattekrämpen på bägge ändarna med händerna,
så att djuret intet kunde komma ut, och ropade majoren
Rosenkamp och andra officerare, vilka jag visade, huru jag
uti min hattekrämp hade fångat en levande hermelin, lät
någon taga en tjock handske på sig och taga djuret levande
ut samt befallde att skadeslöst släppa det igen, sedan vi
nogsamt hade betraktat det. Härvid föll mig strax in, huru
vi ock nu voro även som denna hermelin på en ort, därest vi
hade fångat oss själve, önskandes till Gud, att vi ock måtte
komma så oskadde ifrån denna orten, som jag lät släppa
hermelin utur sitt fängelse och i friheten igen.»
Ett sinne, som fäster sig vid dylika tecken och under i en
situation av så avgörande betydelse, kan näppeligen anses
besitta den hänsynslösa kraft, som behövs för att slå sig
igenom vidriga omständigheter.
En hälsosam åtgärd skulle det, som Stille påpekar, ha
varit, om avdelningar, som redan voro samlade kring sina standar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
