Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Kapitulationen vid Perevolotjna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under vederbörligt befäl fått göra en razzia längs
stranden och tillhålla dem, som funnos där, att träda in i leden.
Därefter kunde man ha låtit förklara för manskapet, att
över Dnjepr var det omöjligt att komma, men att på kort
avstånd funnes en bekväm övergång över Vorskla. Man borde
också ha talat om, att konungen befallt, att man skulle gå
dit, samt att man därefter komme in på en vänskapligt
sinnad makts område. Om så skett, skulle man näppeligen
ha behövt riskera, att dessa svenska soldater, som under
hela fälttåget varit mönster av plikttrohet och tapperhet,
hade gjort sig skyldiga till insubordination och feghet.
Någon dylik kraftåtgärd för att få armén ihop igen blev
emellertid aldrig försökt, ej heller fick folket någon som helst
vetskap om att det ännu fanns möjligheter till räddning,
utan i stället inlät man sig i underhandling med den ryske
överbefälhavaren, furst Menschikov, och erhöll från honom
anbud om kapitulation.
Creutz, som skötte underhandlingarna, gjorde dock allt
vad han kunde för att draga ut på tiden, så att
Lewenhaupt fick flere timmar till sitt förfogande. Men i stället
för att använda tiden till att sätta infanteri, artilleri och
tross i rörelse mot Kischenka och låta en del av kavalleriet
rycka upp på höjden norr om Perevolotjna för att gå till
anfall mot fiendens blottade flank, vidtog Lewenhaupt,
tyngd av det oerhörda ansvar, som följde med hans
svåra ställning, den olycksbringande åtgärden att
sammankalla regementenas befälhavande officerare och fråga
dem, »vad de vore sinnade att göra». Generalen ville
också veta, »om de kunde försäkra honom, att deras
folk ville fäkta». Enligt Lewenhaupts uppgift svarade de
alla, »att de gärna för sine personer och officerare ville fäkta
till konungens tjänst»; men för gemene man kunde de
ingenting lova, ty soldaterna vore »i detta fallet oregerlige».
Några överstar t. o. m. »gåvo sig den onde i våld på att de
gemene intet skulle fäkta utan lägga ner deras gevär, så
snart de finge se någon fiende komma an».
Då gick Lewenhaupt ännu ett steg på vägen mot disciplinens
fullständiga upplösning och anmodade regementsbefälet
att fråga soldaterna, »vad dessa vore sinnade att göra, och
om de hellre ville försvara sig än bliva fångne».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
