Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Kapitulationen vid Perevolotjna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig.» Det var, menar generalen, »lätt nog att se, vad klockan
hade slagit, och hur välsinnade de voro att fäkta».
Ovedersägligt är dock det faktum, att sex regementen
gåvo bestämt besked, att de ämnade slåss. Nils Bielke
vid livdragonerna, som beskrivit den allmänna upplösningen
inom armén, säger, att både hans eget och några andra
regementen »förklarade, att de hellre ville slåss till sista
blodsdroppen än giva sig». Andra avdelningar hade, som
nämnt, förklarat, att de ville slåss mot kavalleri, och de som
tegat hade ju icke därmed sagt, att de ämnade nedlägga vapen.
Efter detta sammankallade emellertid Lewenhaupt
regementscheferna och lät dem ställa sig i en krets omkring
honom för att i tur och ordning säga sin mening. Nu hade det
frågats och hemställts och påpekats så mycket, att beslutet
ej gärna kunde gå annat än i vanmaktens tecken. Lewenhaupt
säger, att »ingen var som icke hölt för bättre att få en något
så när hederlig kapitulation än att vidare fresta med fienden».
Så blev alltså utgången den, att Lewenhaupt undertecknade
kapitulationen vid Perevolotjna, enligt vilken
återstoden av svenska armén, omkring 15,000 man,
därav 5—6,000 sjuka och sårade, gav sig fången åt en underlägsen
rysk styrka mot löfte om god behandling.
Fänrik Piper berättar: »Däruppå ryckte ett ryskt
dragonregemente neder av höjden att emottaga arméns gevär
och troféer.[1] Jag såg här, i vad uselt tillstånd desse dragoner
voro, när de ryckte utför backen, att över 10 à 12 hästar i
var skvadron av maktlöshet stupade överända och de övriga
stodo och raglade och flämtade, så att våre stolt anryckande
skvadroner att avleverera geväret hade kunnat rida dem
över ända. Gevär, pukor och standar avkastades för dessa
ynkeliga ryska skvadroner i stora högar, och manskapet
red obevärat[2] därifrån, vilket var ett så ynkeligit spektakel,[3]
som ej utan tårar kunde anses.»
Men Lewenhaupt försvarar sitt handlingssätt i följande
ordalag: »Hade jag, till att vinna namn av en fåfäng bravur,
kunnat bringa över mitt samvete att anställa ett sådant
blodbad av allt vårt folk, så hade jag nog funnit lägenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
