Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Karl XII:s färd över stäppen från Perevolotjna till Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg man», säger han, »största ynk på de blesserade, huru de
ville vansmäkta, emedan de både plågades av hettan och
ingen hade, som kunde förbinda dem».
Hultman talar om »en smärtefull, torr och torstig
brännhetta». Det var, fortsätter han, »mycket svårt efter vatten, så
att jag måste halva milen rida kring fältet att utur pussarna
igenom en serviette för renlighetens skull med silverbägaren
uppösa vattnet i en silverflaska om 3 kannrum, så att Hans
Maj:t med de därhos varande excellenser Hårdh och Sparre
därav måtte få dricka».
En dagboksförfattare vid namn Norsbergh, vilken i
egenskap av skrivare hos en av Karl XII:s drabanter var med om
färden över stäppen, berättar för den 4 juli: »Då om dagen,
som vi marscherade uti ödemarken, var en ogemen stark
hetta utav solens strålar, så att det torra gräset, som då på
jorden stog, begyntes av sig själv upptändas med en faselig
eld, att man då med största livsfara måste söka att undvika.
Eljest hade vi alldeles utav jordeeld måst förtärde bliva, om
icke Gud särdeles då hade bevarat oss.
Därtill med voro vi mest alla där så svårt ansatte och
incommoderade[1] utav flygande stora vita maskar, som hade
bruna vingar och stora trubbuta huvuden, ja så tjockt neder
uppå jorden och i luften, som den allra starkaste eller tjockaste
töcken hade då varit över hela fältet höljder, vilka där
förtärde och uppåto gräset på jorden.»
Det är gräshoppssvärmar, som den gode Norsbergh här
åsyftar.
Kapten Strahlenberg, känd som framstående geograf,
omnämner även dessa skadedjur. Han berättar: »När vi
efter Poltaviska aktionen begav oss över den Bessarabiska
stäppen till Bender, kommo vi tidigt om morgonen före
soluppgången till ett höskräckeläger, där de lågo över varandra
tjockt till en hands bredd — emedan solen ännu icke torkat
deras vingar, kunde de ej flyga upp. Det krasade bra, när
hästarna trampade på dem. Den plats, som denna ohyra
intog, utgjorde nära ¼ mil i längd och bredd; och om än
gräset i omgivningen var kvartershögt, hade de på sitt
nattläger ätit så rent, att man såg bara svarta jorden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
