Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Karl XII:s färd över stäppen från Perevolotjna till Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Agrell har också en målande beskrivning av en dylik svärm
från ett senare tillfälle. Gräshopporna voro, säger han, »så
långa som ett halvt kvarter, flögo så tätt, att de slogo oss
uti ansiktet, sutto ock ett kvarter tjockt på jorden. Så
continuerade[1] ½ mil, som hade man ridit uti ett tjockt mörker,
nästan otroligen att höra. När man först fick se dem, syntes de
som ett stort moln mot himmelen. Vi, som intet visste därav,
förundrade oss mycket.»
Till flyktingarnes lidanden kom också hungerns kval. En
fältpräst vid Kalmar regemente berättar, att i tre dagar
måste karolinerna äta hästkött, och ont var det för övrigt om
det också. Som det knappt fanns något bränsle på stäppen,
fingo de förtära det rått, sedan de efter zaporogernas föredöme
ridit det mört under sadelknappen. Bättre kost fick en
och annan, då man mötte vad Agrell kallar vilda getter, av
vilka man såg »skräckeligen många». Valackerna[2] lyckades
hinna upp några och hugga ihjäl dem med sablarna. I
verkligheten voro »getterna» ett slags antiloper. Harar omtalas
ock såsom tillfälliga läckerbitar under färden; likaså
stäpphöns, »som intet kommo fort i det höga gräset — och tog man
dem alltså med blotta händerna», säger Nordberg. Han
omnämner även ett slags vilda »körsbär», som karolinerna
efter kosackernas föredöme plockade på några buskliknande
växter. Det var nog en helt annan sorts bär.
Åt vila fingo de törstande och hungrande flyktingarne
ej ägna mer än några korta stunder då och då, ty det gällde
att begagna det försprång, de fått — man kunde vara säker
på att ryssarne skulle komma efter. En av tsar Peters första
frågor, när han anlänt till Perevolotjna, var den: »Var är
min broder Karl?»
När han fick veta, att hans motståndare undkommit i
sällskap med Mazepa, befallde han en av sina generaler att
ofördröjligen sätta efter flyktingarne med en ryttartrupp
om 6,000 man och icke sky någon ansträngning, förrän han
lyckades taga både konungen och kosackhetmanen till fånga.
Karl XII ägde han att behandla med all tillbörlig aktning,
men Mazepa skulle han genast sätta i strängt fängsligt förvar.
Till all lycka råkade emellertid förföljarne i början in på
orätt spår och förlorade därigenom en dyrbar tid, medan flyktingarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
