Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - August II gör sig åter till herre i Polen, och ryssarne bemäktiga sig Östersjöprovinserna samt förhärja Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till landshövding i Viborgs län, och i den egenskapen hade
han kommit att vara med om fästningens försvar år 1706.
Genom att ställa sig in hos defensionskommissionen och
framkasta bevisligen osanna beskyllningar mot finska arméns
dåvarande överbefälhavare hade han lyckats tillvälla sig
äran av det lyckade försvaret. Och samma år hade han —
som det hette, »på grund av de trogna och tappra tjänster,
han vid fästningen Viborgs försvar gjort landet» — blivit
utnämnd till generalmajor och överbefälhavare över finska armén.
Det dröjde emellertid ännu i två år, innan den nybakade
generalmajoren lyckades bevisa sin militära oduglighet.
Det skedde, då han skulle företaga en diversion mot
Ingermanland i syfte att återerövra detta land och därigenom
tillfoga tsar Peters anseende en knäck. På samma gång
skulle man binda en del ryska stridskrafter i dessa trakter
och sålunda hindra dem från att uppträda mot Karl XII.
Slutligen hade företaget även till ändamål att bereda de
svenska trupperna en tids underhåll från fiendens egna
länder och därigenom lätta krigsbördan för Sverige. Lybeckers
diversion var alltså till god del ett »provianteringsfälttåg».
Men som sådant var det från början till slut misslyckat.
Ryssarne hade fått tid på sig att bränna nästan alla sina
förråd; och i de trakter, där det fanns livsmedel att tillgå,
lämnade Lybeckers anordningar för provianteringen mycket
övrigt att önska. Snart »måste den svenske soldaten», såsom
det heter i en redogörelse, »gripa till ovanlig spis: rötter, döda
hästar, svampar, gräs».
Efter fem veckors fälttåg voro soldaterna så illa åtgångna
av svält och strapatser, att de sågo ut, »som om de voro
krupne ur jorden» — det är Lybeckers egna ord. Generalen
fick vara glad, om han kunde rädda sina trupper något så
när helskinnade från äventyret. Största delen av dem
lyckades han också få ombord på den svenska eskader, som låg
i Finska viken, och sålunda föra expeditionen tillbaka till
Finland. Men större delen av trossen måste han lämna kvar;
och som lämpliga transportfartyg ej kunde anskaffas åt
hästarna, lät han sticka ned eller hasa nästan alla dessa djur,
som det kostat så stor möda att anskaffa. Blott ett par hundra
hästar räddades — bland dem generalens egna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
