Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - August II gör sig åter till herre i Polen, och ryssarne bemäktiga sig Östersjöprovinserna samt förhärja Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
å de övrigas vägnar och framföra deras klagomål. Dessa
gällde huvudsakligen, att de hade för litet mat och inga
anförare. De hade därför kommit överens om att icke gå vidare.
Andra bönder instämde och hjälpte Skyhl »med ett ord, då
han icke så fort kunde komma fram med meningen». Mollin
fann det lämpligast att ej genast taga i med hårdhandskarna,
»eftersom en stor del såg något bistert ut». Han uppmanade
bönderna att med lugn framföra sina tankar och lika lugnt
åhöra, vad han hade att genmäla.
När bönderna slutat, lät han dem veta, att det var deras
egen skull, om de hade för litet mat. De hade ju fått order
av landshövdingen att vid uppbrottet medföra en månads
kost; och det borde ej ha varit svårt för dem, eftersom de
nyss varit ute på sälfångst och för tranen kunnat köpa salt
att lägga ned färskt kött i, om de ej hade haft gammalt i
förråd. För övrigt hade ju var och en av dem fått sin del av
kronospannmålen. Ännu mindre orsak hade de att klaga
över brist på anförare. Där funnes hos dem »gamla, rådelige
och väl förtjänte officerare»; och flere skulle man nog kunna
skaffa framdeles. Slutklämmen blev den, att »hos dem, en
hop orolige och enfaldige bönder, stode det intet att mästra,
vad höga överheten funne nyttigt att befalla».
Mollins vederläggningstal med ty åtföljande lämpliga
»åtvarningar» hade den verkan, att största delen av bönderna
lovade »med all lydnad och hörsamhet andra dagen följaktiga
bliva». I sin berättelse tillägger Mollin, att bönderna också
gjorde, vad de lovade, »förutan det underofficeren Hans
Luchtala från Östermarken gjorde sig sjuk och syntes nästan
vara död, då han bants uppå en kärra, av vilken kur han inom
en halvtimma vart frisk och haver alltsedan varit vid en god hälsa».
På samma gång som Mollin sålunda sökte intala de oroliga
lugn och besinning, vidtog han också åtgärder, som skulle
avhjälpa bristen på livsmedel. Till den ändan anskaffade han
med vederbörande landshövdingars hjälp nödtorftig
spannmål från de socknar, som den uppbådade allmogen tågade
igenom. Men olyckan var, att bönderna ej kunde hushålla
med förråden. De ursäktade sig själva med att de voro så
uthungrade och så ovana vid ordentlig brödföda, att de ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
