Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - August II gör sig åter till herre i Polen, och ryssarne bemäktiga sig Östersjöprovinserna samt förhärja Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Peter Longström var bondson från Savolaks och
omtalas första gången år 1710, då han bar titeln fänrik. För
sin djärvhet och rådighet blev han småningom befordrad
till kapten och fick av överbefälhavaren över den finska
armén en trupp av hundra »fotdragoner» till sitt
förfogande. Med dem förbittrade han efter bästa förmåga
tillvaron för ryssarne. Han fortsatte, som sagt, med sitt
småkrig även sedan Armfelts armé måst utrymma Finland, och
till skådeplats därför hade han valt Österbotten. Hans
blodiga slut i november 1718 få vi bevittna i sammanhang
med Karl XII:s sista fälttåg.
Stephan Löfving var född i Narva 1682. Fadern var
konstapel vid garnisonen. Alltifrån 1710 hade Stefan Löfving
tumlat om i gränsfejder mellan finnar och ryssar. Ett par
gånger hade han varit rysk krigsfånge, blivit utplundrad och
»fått feta slängar», såsom han uttrycker sig i sin
levnadsbeskrivning, men klarat sig tack vare fintlighet och kroppsstyrka.
Han var en sådan där finurlig karl, som när det gällde, hittade
på att t. ex. vända sina skor bakfram för att förvilla sina
förföljare. När han kom i svåra situationer, när kulorna
veno om öronen på honom, kände han sig stå »under den
Högstes beskärm och fruktade mig», säger han, »intet för
mång tusenden, som till mig ville»[1]. Så ljuder ofta i farans
stund en gammaltestamentlig ton av bergfast förtröstan i
vad denne äventyrare förtäljer.
Men en enda gång tyckte han, att allt såg så förtvivlat
ut, att »jag», berättar han, »gjorde min bön med tårar,
sång därpå: ’Frisk upp, min själ, och fatta mod! Gud vill
sig än förbarma.’»
Som avslutning på sin levernesbeskrivning utbrister den
52-årige mannen år 1734:
»Efter moln skiner solen klar.
Efter sorg man glädje har.
Efter jämmer, nöd och kval
följer hugnad utan tal.
Andan, som förr ångest bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
