Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från rysk sida framhöll också en diplomat, att svenska
armén blivit så illa tilltygad, att »av lejonet endast rytandet
var kvar». Man uppstämde från detta håll de allra fagraste
locktoner för Fredrik IV:s räkning: nu vore tillfället kommet
att återtaga alla förlorade danska provinser, ja kanske
återupprätta den union mellan de skandinaviska rikena, som
Margareta stiftat.
Men först i och med kapitulationen vid Perevolotjna
ansåg Fredrik IV tiden vara inne att måtta ett dråpslag
mot Danmarks gamle arvfiende. Kort förut hade han också
ingått ett anfallsförbund med August II. Danskarne skulle
infalla i Skåne och August i Sachsen. Danmarks mål var att
återtaga Skåne, Halland, Bleking, Bohuslän och Jämtland.
Man räknade på, att tsar Peter skulle hjälpa till med
ansenliga subsidier.
Men när det efterlängtade tillfället att taga hämnd på
Sverige äntligen kom, var det slut på hoppet om ryska subsidier,
och det helt enkelt därför att tsaren nu ansåg sig så mäktig,
att han icke behövde Sachsens och Danmarks hjälp —
åtminstone var han icke hågad att betala något för den. Å
andra sidan var lockelsen att nu taga revansch på Sverige
alltför stark både för Fredrik och för August. Om tillfället
nu försummades, skulle det kanske aldrig återkomma.
Om man bara haft penningar!
Då August emellertid nu ryckte in i Polen, trots att han
icke fått löfte om några ryska subsidier, kunde man i
Danmark ej hålla sig stilla längre. Väntade man över vintern,
skulle svenskarne hinna rusta sig. Därför lät man det, trots
den framskridna årstiden, bryta löst redan 1709. Det var
envåldshärskaren, som beslutit kriget, men företaget fick även
en stark folkstämning för sig. Prästerna i Köpenhamn
predikade mot »den gamle arvfienden». Nu om någonsin skulle
revansch tagas för Brömsebro, Roskilde, Lund och Traventhal!
Men det fanns också några få i konungens omgivning, som
voro betänksamma, ty utan ett öre i subsidier och med en
tom skattkammare måste den danske konungen gå till anfall.
Det var följden av att Fredrik IV låtit gå sig ur händerna
så många lysande tillfällen att spela ut sina kort, då han
suttit med trumf på hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
