Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då satt han ändå som kommendant i Krakau och kunde
glädja hustrun med skildringar av hur han nu, som han säger,
»lever en grand seigneur[1] på silverservis och har 6 egna
hautboister, den minsta ej större än Bengt Ludvig,[2] men
blåsa allt för väl. Konungen håller dem åt mig och ger mig
nu 100 riksdaler om månen[3] att hålla ett bord före. Han
äter ock som oftast hos mig, och alla, när de vilja fara rätt
väl, så säga de: ’Låt oss gå till lilla bocken!’»
Men den store krigarens innersta önskan är dock: »Gud
give oss fred snart!»
Och när han ej får komma hem, längtar han efter att
åtminstone få återuppliva bekantskapen med den bit Sverige,
som representeras av »svenskt dricka, lax och strömming.
Finge jag det», skriver han, »vore jag mycket glad, som ock
litet av min mammas brännevin.»
Barnen och deras uppfostran sysselsatte naturligtvis
mycket faderns tankar på lediga stunder; och vi glädja oss med
honom, när vi läsa hustruns brev från den 3 juli 1697: »Jag
och di små befinna oss, Gud ske lov, rätt väl; och kan min
ängel intet tro, huru stor och vacker den minsta[4] blir. Bengt
Ludvig är fuller intet så vacker, men till gengäld är han
rätt artig och talar rätt klokt och allt vad han vill. Gud
give, att vi vore så lyckliga att vara hos min lilla ängel —
jag är viss, att han skulle hava stor ro åv dem.»
Rätt ofta tänker den store och mäktige fältherren så
livligt på sina små, som tulta omkring därhemma, att vi få
höra honom i sina brev till hustrun jollra med dem i deras
eget barnsliga språk. Han talar om hur han ville »putta och
tytta» (pussa och kyssa) dem och hälsar »tralell (farväl)
mammalilla» med beklagande av att »illa mamma intet tan
tomsa (kan komma) till pappa».
När gossarne blivit något äldre, uppmanar han sin fru att
sätta dem till att läsa och skriva samt uppöva dem i
konstnärliga färdigheter. »Min ängel låte lära dem rita och spela
på instrument; det är ett angenämt tidsfördriv och håller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
