Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nästan alla regementena kunde också beklädas med den
vanliga blå karolinska uniformen, fast en del av dessa kläder
ej hunno fram till regementena förrän mot krigets slut, så
att somliga av Stenbocks gossar måste slåss i sina grå
vadmalskläder. Inom några av de äldre regementena funnos
också en hel del skröpligheter, så att åtskilliga ryttare måste
råda bot därpå genom att rida i getskinnspälsar. På fötterna
hade somliga av dessa ryttare ej annat än träskor, som de
bundo fast vid foten med bast. Fienden talade också
föraktfullt skämtande om »Bocken och hans getapågar».
På Kalmar regemente räckte beklädnadsmedlen icke till
varken för kappor eller ränslar; och såväl strumpor och skor
som skjortor fick soldaten själv skaffa sig, så gott han
förmådde. Också fick detta regemente under fälttåget en
oerhört hög sjuk- och dödlighetssiffra. På sommaren 1710
uppgavs det, att av 1,100 man hade »på marschen och i landet»
dött 341, och 434 lågo sjuka.
Till tross åt de nya regementena räckte tillgångarna så
gott som ej alls. Varken proviant- eller ammunitionsvagnar,
ej heller tält kunde man förse dem med. Bristen på
utrustning var så mycket kännbarare, som det ju var ett
vinterfälttåg, som förestod.
De nyuppsatta regementenas hästar voro i allmänhet små
och oansenliga, så att de enligt ett ögonvittnes påstående
»nästan kunde krypa under buken på de stora danska
hästarna».
Stenbock skrev till regeringen: »I 26 år, som jag tjänat,
har jag aldrig sett en armé i slätare tillstånd; dock låter jag
icke modet falla.» Ty han visste — för att begagna hans
egna ord i en skrivelse till regementscheferna — att det bodde
i dessa krigares bröst »ett frimodigt hjärta, fastän kroppen
var betäckt med utslitna vallmars- och allehanda brokota
kläder». De unga rekryterna visade också »en stor lust att
gå till Skåne» och »stark åtrå att slåss med fienden». Och
det var ändå huvudsaken.
Kapten Coyet[1], vår gamle bekante, som nu hunnit bli
överstelöjtnant vid Södermanlands regemente, beskriver i
ett brev på följande sätt de intryck, han fått av krigsfolket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
