Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Danska kriget 1709—1710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kronan. En del av dessa lantvärnsmän kunde begagna
skidor, och av »gränsfinnarne» bildades ett par
skidlöparkompanier, avsedda att taga emot de norska skidlöparne, vilka
man hade stor respekt för.
Landshövdingen hade vackra tankar om lantvärnets
krigsduglighet, men dess anseende äventyrades redan genom det
sätt, varpå bönderna togo emot en liten norsk strövkår,
som på hösten 1710 trängde in i Köla socken[1]: de läto
norrmännen taga gevären från sig och vågade icke hjälpa till
med att förjaga fienden.
Bättre skötte de sig dock i mars 1711 mot andra norska
strövkårer. Mot dem vågade de använda sina gevär, vilket
hade den verkan, att fienden genast vände.
I augusti samma år samlade sig emellertid norrmännen
till ett kraftigare angrepp. Då inföll en armé om 7,000 man
i Bohuslän. Men den försvann nästan lika fort, som den
kommit. Detta var dock icke lantvärnets förtjänst. Och
allra minst hade de svenska befälhavarne någon glädje av
allmogen, när det blev fråga om att göra motanfall in i
Norge. Nästan omöjligt var det att få några bönder med
sig, och vid ett dylikt tillfälle togo de få, som följt med, till
flykten vid första skott.
De ansågo det icke höra dem till att gå anfallsvis till
väga utan blott att försvara sin egen landsända. Längre
sträckte sig ej deras strategiska synkrets. Därtill kom, att
det var skördetid, när de svenska strövtågen gjordes in i
Norge. Inför sin landshövding urskuldade sig bönderna
också »med gråtande tårar» därmed att de måst gå hem
för hungers skull, sedan deras medförda vägkost gått åt.
Ännu betänkligare var emellertid, att när högste
befälhavaren på västra gränsen i mars 1712 satte bönderna till
gränsbevakning mot fientliga skidlöpare, så funno ej mindre
än sjuttio stycken tillständigt att utan officerarnes vetskap
överge sin post och lomma av hem.
Till all lycka blev det emellertid icke något fientligt anfall
av från norska sidan varken detta år eller de närmast
följande, vilket nog till god del får tillskrivas den respekt, som
allmogebeväpningen trots allt ingav norrmännen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
