Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emot sin vilja kommit där till. Så ser man», tillägger
moraliserande vår svenske prästman, »att varken eunucker eller
låste murar kunna hjälpa, var som odygden vill regera.»
Vid beiramfesten i november 1710 blev det Agrell beskärt
att skåda sultanen Akmed III själv i all hans härlighet, då
han efter gammal plägsed red till kyrkan med stor pomp
och ståt. »Han är nu», berättar vår sagesman, »en herre av
35 år ungefär, ser rätt väl ut och har en proportionerad kropp,
ett friskt ansikte med becksvarta ögon, ögonbryn och skägg,
en något stor och krokot näsa, eljest en mycket stilla och
allvarsam min. Slog nu, vid han red, ögonen mycket stilla
och vänligt på de på ömse sidor stående janitscharer, vilka
däremot bugade sig men icke synnerligen djupt. Efter
honom kommo hans trenne Kislar aga (eller överstar för
snöpingarne, som akta på fruentimret), den ena svart och ung,
den andra vit och gammal och såg ut som en gammal käring
med infallne och rynkote kindben, hade heller intet skägg,
ty det växer intet på sådane.»
Av drabantskrivaren Norsbergh skildras Hans turkiska
Maj:t sålunda: »En man av medelmåttig statur med gröna
kläder, stort, långt svart skägg, högt änne, något brunaktig,
vit och röd uppå kindbenen, röda läppar och stora svarta
ögon och ögnebryn. Sittande då kejsaren uppå en skön och
mycket välvuxen brun häst. Under sig hade han en kostelig
sadel med pärlor och många ädle stenar allt omkring besatt.»
I juni 1711 fick Agrell vara med om det sällsynta nöjet
av en audiens inför sultanen själv. Den föregicks av en
festmåltid, som dock icke så särdeles imponerade på vår gode
pastor, vars huvudsakliga smakintryck blev, att »rätterna
icke bestodo uti särdeles delikatesser utan eljest enfaldigt
kokat och stekt fårekött, höns, duvor, fisk och åtskillige
soppor av ris, annan frukt, mjöl och sådane saker mer; dock
kom en pastej av smått hackat kött och en tårta med
fyllning av körsbär fram, som voro mycket väl- och
rensmakande. Men oxekött eller vilt syntes intet vid hela
anrättningen, ty turkarne göra mycket litet estime därav[1].
Vid detta ätande brukades likväl inga synnerlige
bordsceremonier, utan var och en betjänte sig av fingrarna så gott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
