Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han kunde, ty knivar vet detta folket intet av vid sitt
ätande, hava ock därföre så mjukt bröd, att de kunna riva
sönder det med händerna. Eljest voro de mycket vänlige,
bådo oss äta och gjorde alltid själv begynnelse i var rätt
med fingrarna. Men besynnerligen var svårt att hålla sig från
löje — och måste några av oss hålla ärmekläden för munnen
— när pastejerna kommo fram, ty vi visste intet, hur vi
skulle bära oss åt, till dess våra värdar gingo oss före med gott
exempel, krökte fingrarna och höggo därmed hål såsom
korpar. Dock måste vi tvinga oss, emedan vi visste, att sultan
själv gav aktning på oss. Och har man exempel, att en
venetiansk tolk, som över sådan spisning sade till sina
kamrater: ’Se desse äta som svin i våra länder’, fått mycket dyrt
betala sitt omdöme, i ty en renegat[1], som förstod hans språk,
berättade strax sådant åt visiren, vilken befallte tolken efter
sluten måltid bliva kvar i divanen[2] och lät strax taga livet
av honom. Och vet man väl intet, på vad sätt hans död
skedde, men åtminstone blevo hans barn faderlöse, som ännu
leva och hava underhåll av republiken.
Efter maten sattes 3 små fat med så mångahanda scherbet
eller söte drickar av kokade kirsebär, plommon, päron och
socker, på vart bord att stilla törsten med. Allt detta varade
knappt en halv timma, ty maten visades mer, än den
förtärdes. Dock måste man smaka något av var rätt, om man
vill behaga turkarna.»
Efter måltiden kom själva audiensen. »Sultanen satt»,
berättar vår sagesman, »gentemot dörren på en två trappsteg
hög tron, med nedslagne ögon och ett scepter[3] i vänstra
handen tvärt över högra armen lagt. På huvudet hade han en
vit turban efter allmänne sättet med ett stort smycke av de
utvaldaste diamanter över pannan, över kroppen en vit rock
av ett särdeles slags dyrbart silkestyg, som görs i Persien
och drages allenast av regerande herrar här i Österländerna;
denna var fodrad med dyrbarste sobel. Tronen var som en
liten säng gjord, överallt med ädlaste stenar besatt av
allehanda sorter, och täcket eller dynan under sultanen med
skönaste orientaliska pärlor broderad. På hans vänstra sida
slodo tvenne turbaner, icke mindre präktige än den han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
