Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid första påseendet ter sig Karl XII:s långvariga
landsflykt borta hos »turkar och okristne» som något fullkomligt
fantastiskt, något så bort ifrån all rim och reson, att den
trotsar varje förnuftig förklaring, medan den lockar med all
det underbara äventyrets tjusning. Samtida, som ej varit
invigda i händelsernas gång, ha ock åsett »det nordiska
lejonets» uppträdande i Bender med häpnad över så mycken
hårdnackad, trotsig äventyrslust, så mycken oresonlighet
gentemot vad de ansågo att Sveriges intressen fordrade.
Och i denna mening ha många stärkts genom Karls
orubbliga tystlåtenhet. »Han är», skriver Fabrice på sommaren
1710, »så förbehållsam, att jag misstror den slugaste att
kunna utforska hans verkliga tänkesätt. De fyra sista
dagarna, då jag ofta talat med honom, har jag förgäves
använt allt mitt latin för att upptäcka hans tänkesätt, ehuru
jag i förrgår tillbragte tvenne timmar allena med honom
uti hans tält.»
Men andra åsyna vittnen, vilka känt till de händelsernas
trådar, som spunnos i det fördolda, ha utläst en annan
mening med det till synes oförklarliga, som här skedde. De ha
även här funnit verkningar ej blott av samma järnvilja, som
förut länkat Sveriges öden, utan ock av samma logiska
tankeskärpa. Och i den mån en senare tids forskning gått fram
genom detta skuggornas rike och kunnat här och där lyfta
en flik av slöjan från det fördolda, har även historiens
domslut börjat ändras i samma riktning. Så har mycket av det
förut oförklarliga blivit begripligt.
Då Karl först fann en fristad på sultanens område, var det
tydligen icke hans mening att utsträcka vad han skämtande
kallat »latehundsdagarna i Bender» längre, än till dess hans
sår blivit läkt. Han hade ju stämt möte med sin retirerande
armé vid Otjakov, och hans avsikt var att i spetsen för
karolinerna återvända till Polen. Men så kommer som en
fruktansvärd överraskning budskapet om kapitulationen vid
Perevolotjna till Bender och kullkastar hans beräkningar.
Vad Karl tänkte då, låter han oss se av sitt förut delvis
anförda brev till Ulrika Eleonora av den 14 december 1712,
vilket föranleddes av att Lewenhaupts maka försökte inför
konungen ursäkta sin mans åtgärder vid Perevolotjna. Hon
översände nämligen generalens egen berättelse till konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
