Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt förmådde både Ulrika Eleonora och änkedrottningen
att lägga några goda ord för generalen.
Men Karl var obeveklig. »Jag skulle gärna», skriver han
till systern, »önska, att saken vore sådan, att jag kunde giva
bifall därtill, att skulden intet stått hos hennes man. Men
saken är allt för klar och omotsäjelig, att han handlat mot
order och soldatmanér på nesligit vis och förorsakat obotlig
förlust, som aldrig kunnat bliva större, om han vågat det
yttersta. Han har alltid vist sig berömlig och väl tillförene;
men den gången måste sinnena hava varit honom betagna,
så att svårligen något mer bör honom anförtros. Ty sådant
kapitulerande är en allt för farlig gärning för exempels skuld,
så att om sådant intet skulle hållas straffvärdigt, så skulle
alltid den bästa armé genom ringa händelse stå i fara att
falla fienden uti händer och därjämte mista på en gång sin
heder, som på långa tider blivit väl befäktad. Jag tror intet,
att han det gjort utav uppsåtlig illvilja eller enskild
räddhåga. Men det är ingen enskyllan i fält, utan han måste
hava varit helt förvirrad i huvudet och modfälld till gripa
sig an som en general bör göra, när det sir svårt ut; ty då är
oförsvarligt till låta försagdhet hos sig spörjas, som han gjort.
Om han intet hade försäkrat mig högligen om helt annat,
när jag skildes vid honom, så hade jag intet lämnat honom
där, men han böd sig själv ut till få antaga överkommandot.»
Till farmodern skrev Karl samtidigt: »Den ansökning, Eders
Maj:t i nåder nämnt om att general Lejonhufvuds grevinna
skolat hitskicka, den angår, att hon vill ursäkta sin mans
förhållande vid Dnjepern; och är väl intet obilligt, att hon,
som hans hustru, söker uttyda sin mans sak till det bästa.
Men vad saken angår, så måste jag berätta, att den är sådan,
att den intet står till att ursäkta. Och är till beklaga, att
han, som haft så åtskillige berömliga och lyckelige actioner,
denna gången så alldeles förgätit sig och intet allenast, tvärt
mot order, förorsakat en obotelig skada utan gjort de svenska
vapnen sådan vanära, som de förr aldrig haft. Den relation,
som han i den saken skickat själv till sin hustru och hon
översänt hit till att visa skulden vara truppernas, som intet
velat fäkta, den visar tvärt om, att skulden varit hans och
intet truppernas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
