Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Först i början av september blev Karl så pass bra, att han
kunde stödja på den sårade foten, som Neumann andra dagen
efter ankomsten till Bender måst underkasta en ny operation.
Därefter läktes såret så småningom, men till en början måste
konungen använda två kryckor och sedan två käppar till
stöd. Den 7 september kunde karolinerna åter fägna sig åt
att se sin konung rida omkring på »en liten vit sedig häst»,
som paschan i Bender förärat honom.
Nu skulle alltså enligt Karls ursprungliga plan tiden ha
varit inne för honom att återtaga befälet över sin armé. Men
nu fanns den ej mer. Kapitulationen vid Perevolotjna hade
berövat honom stödet av egna stridskrafter och således
förvandlat honom till en flykting, som berodde av andras hjälp.
På egen hand, ensam med sin lilla svenska skara, kunde han
ej ge sig av åt Polen, ty då skulle han med all säkerhet bli
Rysslands fånge på vägen. Han hade alltså inget annat val
än att tillsvidare stanna i Turkiet.
Där ämnade den dåvarande storvisiren begagna sig av
kungen från Norden som insats i det diplomatiska spelet
mot ryssarne. Genom att ömsevis skrämma och locka med
Karl XII som trumf på hand kunde han utöva påtryckning
på tsar Peter och utan risken av ett krig vinna fördelar.
Frukten av visirens politik blev också ett fördrag med
Ryssland i januari 1710, vilket ansågs för Höga porten
förmånligt. Men det vanns genom ett löfte i förtäckta ordalag att
utlämna Karl XII med ett följe av 100 svenskar och 200
turkar till en rysk general, som skulle föra honom till sitt land.
Den som dock inte ämnade låta sig nöja med rollen
som viljelös schackpjäs i det storpolitiska spelet, det var
Karl XII. Han finner snart en möjlighet att även här
i främmande land till en tid göra sig till situationens herre.
Flyktingen från Norden besluter att till sin och Sveriges
nytta begagna sig av den fientliga stämningen inom
Turkiet mot den makt, som fråntagit Höga porten Asov,
nyckeln till Svarta havet. Ty hur mäktig storvisiren än
var, särskilt därför att han hade den turkiska
aristokratin bakom sig, så fanns dock en betydande motvikt
mot hans svenskfientliga politik i den mot Ryssland direkt
fientliga stämning, som företräddes av sultanen, Akmed III,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
