Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härmed visa sin trohet emot kejsaren och kärlek emot
fäderneslandet, som vore de beredde att för dess skull utstå
all smärta och icke frukta någon fara. Men jag tror, att
gevinsten gjorde det mesta — ty jag har låtit mig berätta, att
sultanen under tiden mycket raisonabelt[1] betalt dem deras
sårnad.»
Om de janitscharer, som kommit till Bender för att gå i
fält mot ryssarne, berättar överste Posse i ett brev till sin far:
»Då de märkte, att konungen själv var ibland oss, ropade de:
’Gud give oss och de svenske lycka att slå muskoviten.’ När
de marschera, skrika och ropa de alla. De gå allenast 2 man
högt och in emellan ha de narrar, som dansa för dem.
Det turkiska kavalleriet ser brav ut med sköna hästar.
De som bo in emot Babylon är skönt folk. De ur Grekland
äro alla spahi eller ryttare, ha långa röda mössor med bräm,
ett käckt folk.»
Turkar och ryssar möttes vid Prut, en biflod till Donau.
Efter en rad av förlustbringande småstrider blevo ryssarne
slutligen instängda mellan en krök av floden och den fientliga
övermakten. Där försvagades de alltmer genom hunger och
sjukdomar. För hästarna fanns inget foder, utan man såg
dem gnaga bark av träden. Och när det turkiska artilleriet
började spela från höjderna, hade tsar Peter att välja mellan
att låta skjuta ned sig eller bedja om nåd.
Detta var resultatet av Karl XII:s årslånga vistelse i
Turkiet. Själv hade han uppgjort fälttågsplanen och utan att
behöva spilla en droppe svenskt blod bragt det därhän, att
hans farligaste fiende vilket ögonblick som helst kunde vara
trampad till marken. Situationen lovade att för Sverige få
lika stort värde som en avgörande svensk seger.
Peter var bragt till förtvivlan. Den förut citerade dansken
Juel ger oss en bild av alla ryssars självhärskare, där han
som en vansinnig springer fram och tillbaka i lägret, slående
sig för sitt bröst utan att kunna få fram ett ljud, så att man
fruktade för ett slaganfall.
Den enda, som vid sådana nervösa anfall hade makt med
Peter, var hans gemål Katarina, en kvinna som hade den
underbaraste levnadsbana bakom sig. Hon var född i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
