Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man[1] visa sig alltstadigt modiga. Ehuru farligit det ock
utser, så tror jag, om Vår Herre i nåder giver sin välsignelse,
så lärer det lätt ske, att Sveriget tillkommande år kan
komma uti bättre framgång, än det varit någonsin tillförene.
Därföre ber jag, min hjärtans Syster man[2] alltid har gott mod;
ty i krigstid måste ibland ske olyckeliga händelser till att få
så mycket bättre fart med lyckan. Ty Vår Herre giver en
den alltid, när som man dristigt gör det, som man bör göra.»
Konungen fylldes nu mer och mer av den lockande planen
att åter vända sig mot Ryssland i spetsen för en stark
turkisk här och segerkrönt återse sitt folk. Men för att dessa
förhoppningar skulle bli verklighet, satte sultanen som
villkor, att en svensk här översändes från hemlandet till
Tyskland att möta den turkiska och i förening med denna gå mot
ryssarne. Därför skrev Karl nu brev på brev till riksrådet
hemma i Sverige med uppmaningar att överföra tillräckliga
stridskrafter till Pommern, varifrån trupperna borde
marschera in i Polen och där möta Karl.
Ehuru dessa konungens påstötningar ej ledde till något
resultat, segrade dock krigspartiet i Turkiet på hösten 1710.
Det såg nu synnerligen lovande ut för Sveriges sak, ty
sultanen fordrade bl. a., att ryssarne skulle utrymma Polen,
erkänna Stanislav som dess konung och återlämna allt
erövrat land till Sverige. Det var en väldig turkisk-tatarisk
armé om ej mindre än 100,000 man, som på sommaren
1711 ryckte i fält mot ryssarne.
Vår vän Sven Agrell, som nu var legationspredikant i
Konstantinopel, var mycket imponerad av den stolta arméns
uttåg ur huvudstaden. »Man måtte med förundran se det
sköna, unga och friska manskapet» — så utlåter han sig om
janitscharerna. Till all den ståt, som utvecklades, kom den
egendomliga anblicken av »några janitscharer och
båtsmänner, som skurit hål på köttet av tjockaste armen och stuckit
pilar igenom, tre på var arm, ävenledes på bröstvårtorna och
stuckit små stickor igenom, som ock på kindbenen under
öronen. Hade alltså hela överlivet blott[3] och överrunnet med
blod och uti vänstra handen en kniv eller, snarare sagt, en
sabel, vars spets de höllo emot buken. Sågo faselige ut; vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
