Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Magnus Stenbocks tyska fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tuktan. Give Gud, jag första resan fallit, så hade jag detta
eländet undgått!»
Hans sak blev nu behandlad av en särskild kommission.
När hans egna brev framlades för honom, hade han ingenting
annat att göra än begära konungens nåd, men hans
böneskrifter blevo ej ens besvarade. De två år, han nu tillbragte
i fängelse, tills döden befriade den en gång så rastlöst
verksamme mannen från en plågsam tillvaro i tröstlös
overksamhet, hölls han alldeles avspärrad från yttervärlden. Blott
till sin familj hemma i Sverige fick han med ett par veckors
mellanrum skriva brev. Men ibland gick det flere månader,
utan att han hörde något från sina kära därhemma i
Halland. Det berodde icke uteslutande på den osäkra
postgången utan även därpå, att de danska myndigheterna
stundom voro hjärtlösa nog att undanhålla honom hans brev
hemifrån. Då greps han av ängslan för de sina och fruktade
sjukdom eller dödsfall i familjen.
En liten hund var nu Magnus Stenbocks enda sällskap
— »enda deltagaren i min konversation», såsom han
en gång uttrycker sig i ett brev. För övrigt sökte han
fördriva tiden med att läsa, måla, svarva och företaga kemiska
experiment.
Men med snigelfart rörde sig tiden för den vingklippte
örnen. Skrämmande hemsk är den förvandling, som den
glade, hurtige krigaren nu undergår både till kropp och själ.
Med hans hälsa, som i flere år varit vacklande, gick det
ständigt utför. Den fördärvades av den fuktiga och stinkande
fängelseluften, som man icke på långa tider brydde sig om
att vädra ut, och verkningarna därav motvägdes icke av
någon kroppsrörelse. Snart blev han så fördärvad av gikt
och stenpassion, att han mest låg bunden vid sängen och
blott med tillhjälp av kryckor förmådde släpa sig fram.
Lägg härtill att han icke kunde fördraga den föda, han fick!
Han påstår, att maten var så usel, »att en hund den ej äta
ville eller kan». Under ett halvt års tid hade han knappt
kunnat förtära annat än bröd och vin.
Då våren 1715 bröt in, vände han sig till konung Fredrik
och begärde att få komma ut och hämta litet frisk luft,
emedan, som han skriver, »min utmärglade kropp på denna
tillslutna plats dagligen mer och mer försvagas och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
