Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Magnus Stenbocks tyska fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stankens skull appetiten så försvinner, att min mesta och nära
nog enda spis är mina dagliga tårar». — Men icke ett ord till
svar. Förgäves gjorde han ock tio månader senare ett nytt
försök att vädja till konungens barmhärtighet. »Mitt
fängelse är mig vida svårare än döden själv», utbrast han, »och jag
sitter här som en slav, liksom instängd i en bur, sedan femton
månader innesluten över en källare med ruttnande vatten
och utan att komma till den ringaste motion. Min kropp
är redan på grund av källarens stinkande dunster så förstörd,
att utan ett gudomligt under kan jag ej göra mig
förhoppning, även om Eders kungl. Maj:t näst Gud lämnar mig
livet, att jag under mina återstående dagar skall övervinna
det redan insupna giftet, utan måste som en krympling
tillbringa resten av mitt liv.» För Jesu blodiga sårs skull ber
han kung Fredrik snart göra ett nådigt slut på hans elände
eller lindra det.
Men den danske konungen var och förblev döv för de tunga
suckar, som uppstego ur Fredrikshavns kastell. Kanske
nådde dock ej fångens hjärtskärande klagan fram till kung
Fredrik — för konungens egen skull vill man gärna önska,
att så var förhållandet.
Men ej nog med kroppsliga plågor: man unnade ej ens hans
arma, förpinta själ den tröst, som kunde ligga i samtal med
en själasörjare. På årsdagen av sitt inspärrande i kastellet
hade fången skriftligen vänt sig till den präst, vars
predikningar man tillät honom avhöra, med anhållan om ett
samtal över dagens evangelium, till tröst i hans »blodsängslande
grubbel». Men då prästen ej vågade utan kungligt tillstånd
villfara hans begäran, utbrast den olycklige: »Gud misskunde
sig över den förföljelse, jag underkastad är, där ej allenast
man traktar efter all min timliga välfärd, ära och liv utan
nu själva salighetens fördärv, vilken Gud dock nådeligen
bevare!»
En ljusning i hans sorgliga belägenhet inträffade dock
mot slutet av hans liv. På hösten 1716 anlände tsar Peter
till Köpenhamn i och för en tillämnad landstigning i Skåne
och besökte den man, som en gång i sin krafts dagar så tappert
fört värjan mot ryssarne vid Narva. Efter det besöket gav
tsaren inför Fredrik IV uttryck åt sin harm över det sätt,
varpå den fångne hjälten behandlades, och tillade, att om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
