Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Kalabaliken i Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farligt, förrän kläderna börja brinna. Men till sist, när det
blivit alldeles outhärdligt inne i rummet, sparkas dörren upp,
och ut störtar konungen med sin lilla skara. Pistolen har
han i vänstra handen och värjan i den högra. »Lät oss ännu
göra motstånd, till dess de taga oss levande eller döda!»
ropar han, och så sätta dessa hjältar ryggarna mot
husväggen och »fäkta desperat, fast elden var», som Roos säger,
»icke allenast framför oss, av turkarnes skjutande, utan ock
över samt på alla sidor omkring oss».
Flere turkar stupa för dessa hårdnackade svenskar. Men
då de allt häftigare tränga på sina fiender, ropar konungen:
»Lät oss retirera oss till kanslihuset!» Och med dessa ord
sätter den lilla truppen i väg. Men då rusa turkarne fram
under ropet: »Låt oss nu taga dem!» Det blir en vild
kapplöpning, men i ivern snavar Karl över ena sporren och faller.
I ett ögonblick äro turkarne över honom och hans karoliner,
avväpna dem och taga dem till fånga. Fast nog fingo de
vrida och bända, innan »järnhuvudet» släppte värjan. Kristian
Gierta berättar: »Genom Guds underbara beskydd och skärm
skadde de konungen intet utan förde honom med all den
största hövlighet till Bassan, som ock på samma sätt bemötte
honom och lät strax en skön häst med mundering leda fram,
som konungen red på till staden i Bassans hus, som ock
följde med på konungens vänstra hand.»
Klockan var nu åtta på kvällen. Men elden från det
brinnande kungshuset upplyste platsen för den stora kalabaliken
eller stridstumultet, såsom turkarne kallade »järnhuvudets»
hårdnackade kamp för sin frihet. När den gode
Hultman såg de okristna »svärma kring Hans Maj:t för att
kasta sig över honom», hade han icke kunnat återhålla
den tanken: »Du skall icke komma din hand vid Herrans
smorda!»
Till synes helt lugn och nöjd satt Karl nu på en av paschans
hästar — fast hans kläder voro blodiga och sönderrivna.
De la Motraye finner till och med anledning att nu göra den
reflexionen, att han aldrig sett någon sitta till häst med
vackrare hållning. Paschan var nog en smula yr i huvudet
över sin triumf. För att ändå säga något i den egendomliga
situationen skall han ha yttrat till sin fånge: »Det som har
hänt är mycket vackert.» Och konungen instämde: »Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
