Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige blir anfallet, medan konungen är borta i främmande land - Svenska folkets röst gör sig åter hörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fred på bästa möjliga villkor. Ty de kunde varken inför Gud,
sin konung, »den ärbara världen» eller sina samveten stå
till svars med att fortsätta kriget, så att Hans Maj:t vid
sin högst efterlängtade återkomst funne sitt rike »uppfyllt
med främmande folkslag i stället för Dess trogne, i elände
bortförde undersåtare».
Ett sådant språk från ständernas sida till den enväldige
konungen var något i Sverige oerhört. Också var det ingen
lätt sak att finna mannen, som ville åtaga sig den kinkiga
uppgiften att framföra en dylik hälsning till konungen i Bender.
Den som vågade sig på det, var generalmajor Hans Henrik
von Liewen, en kusin till den Liewen, som stupade utanför
Thorn vid Karl XII:s sida. Han löste också sin uppgift som
en hel karl.
Efter detta kraftprov från ständernas sida hade dessa
hunnit bli varma i kläderna och voro som bäst i farten med
beskattnings- och fredsfrågorna. Då kommer ett brev till rådet,
skrivet av konungen för fem månader sedan i anledning av
ett för tidigt rykte om riksdagen. Däri förbjuder han helt
enkelt deras excellenser att sammankalla ständerna, och för
den händelse dessa redan hunnit samlas, befaller han, att
de genast skola åtskiljas.
Det var ett tydligt språk, och deras excellenser hade
ingenting annat att göra än lyda. Dock ansågs det icke rådligt att
alltför tvärt avskeda ständerna, ty hoppet om konungens
återkomst var ju alltjämt mycket osäkert. Rådet kunde
således snart nog behöva riksdagens hjälp igen, och därför borde
samverkan med denna icke på något tvärt sätt avbrytas.
Men hur skulle man då bära sig åt? Konungens befallning
ville man ännu icke låta bli känd. Till en början funno deras
excellenser i stället för gott att försvaga riksdagens
självtillit och styrka genom att sända bort några av dess mest
betydande medlemmar. Generaler, landshövdingar och
regementschefer fingo befallning att bege sig till sina tjänster för
att vaka över rustningarna. Därpå gav man respass åt alla
riksdagsmän, som begärde att få resa hem — och de voro
icke få, som begagnade sig därav, isynnerhet bland bönderna,
vilka efter gamla vanan funno, att det kostade mer, än det
smakade, att ligga borta i huvudstaden.
Men det var kantänka inte alltid så roligt för dessa herredagsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
