Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örlig, pest och hungersnöd - Den asiatiska pesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vistades i Stockholm under hela den tid, pesten härjade där,
berättar i sin levernesbeskrivning, att i det hus på
Södermalm, där han bodde, fingo nio personer sätta livet till av
pestbölder. »Den 13 januari 1711», skriver han, »vågade
jag ifrå Södermalm mig neder till staden. Där såg tomt
och bedröveligt ut, evart jag kom. De bekante, som jag
sökte, voro antingen döde eller utreste. Många hus och
verkstäder stodo alldeles öde. Några voro utplundrade och
fönstren inslagne av odygdigsmän, som ock då icke
försummat sina illgärningar. På Stortorget, som är likasom
stadens börs, fann jag allenast tre personer, svart klädda,
stående klockan 12. De uppfyllde mig med så många sorgeliga
berättelser, att jag tillika med dem brast ut i tårar,
och gråtandes gick jag hem igen.»
De som hade råd och lägenhet hade fortast möjligt lämnat
den pestsmittade huvudstaden och begivit sig till tryggare
orter, mest till Bergslagen, som av ålder hade rykte för att genom
svavel- och roströken vara skyddad för pestångorna. Hovet
flyttade i slutet av september till Sala, vilket ansågs som
den säkraste orten. I ett brev från Bender till Ulrika
Eleonora skriver konungen i januari 1711 i anledning härav: »Jag
förnimmer, sjukdomen har varit så stor i Stockholm, så att
min kära syster och drottningen begivit sig till Salberget.
Jag vill hoppas, den orten lärer bliva sund, efter som säjes,
där som svavellukt är, att dit intet sjukdomen kommer.
Men jag beder läll,[1] att man söker på allt möjeligt sätt taga
sig till vara och intet väntar sjukdomen i nejden, om hon
skulle komma närmare, utan begiver sig dit, som hålles mest
fritt för sjukdomen. Min kära syster beder jag för all ting
söka konservera sin hälsa, om mig skall unnas något nöje.»
För att göra hovets tillflyktsort ändå tryggare utfärdade
vederbörande förbud för andra att resa dit. Den som på tre
mil när Sala hyste någon främmande, skulle plikta femtio
riksdaler silvermynt, och den som reste dit fick böta hundra
riksdaler.
Icke förty lyckades en resande från Stockholm komma in
i den lilla bergslagsstaden och föra in smittan där. Dock
avledo endast sexton personer i staden. Värre hemsökt blev
det lilla Lindesberg, om vilket en gammal anteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
