Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örlig, pest och hungersnöd - Hur svenska folket eljes hade det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alldeles svultne och orklöse, varigenom åkerbruket för
innevarande år lärer hos större delen komma att nederligga och
försummas och således det ena hemmanet efter det andra
råka i ödesmål». Att detta påstående är betydligt överdrivet
framgår av landsböckernas vittnesbörd — varmed
naturligtvis icke är sagt, att krigets börda ej vilat tungt på
Blekingsborna, mycket tungt till och med.
Från Kopparbergs län meddelades i slutet av 1710 till
regeringen, att »allt det bästa och dugligaste manskapet för
detta är utgånget». Och för att styrka dessa ord tillägges, att
man vid närmare efterforskning funnit, att över 5000 man
gått åt i kriget. Något olika är tonen, när landshövdingen
år 1712 söker förmå allmogen att återuppsätta
tremänningarna: då heter det, att länet ännu är »med mycket vackert folk bebott».
Om tillståndet i Älvsborgs län förmäler landshövdingen i
juni 1712, att det var alldeles omöjligt att rekrytera
Älvsborgs regemente med behövliga 178 man, att bygden var
den magraste i Sveriges rike och trängd till närmaste branten
av ödesmål. Ett år senare förklarar han det åter omöjligt
att skaffa rekryter, såvida man ej ville taga bonden från
hemmanet och lämna många gårdar öde. Trots detta kunde
rekrytering äga rum både då och senare, utan att
ödeshemmanen nämnvärt växte i antal. Och manskapet var »gott
och karlavulet», som det heter i landshövdingens brev av
den 20 december 1715,
Kanske ligger det också i dessa landshövdingarnes
överdrifter en liten smula benägenhet att framställa överhetens
befallningar som så omöjliga att utföra, för att sedan, när
påbuden verkställts, höga vederbörande skulle förstå, vilken
karlakarl till landshövding de ändå hade.
Klart är även, att när den ene landshövdingen såg, hur den
andre klagade, och kanske visste av, att ämbetsbrodern i
välmenande syfte färglade något starkt, så kunde han knappt
annat tycka, än att rentav rättvisan krävde, att han också
bredde på. Annars riskerade ju hans eget län att bli
orättvist bedömt. På det viset kunde det urarta till nära nog en
plägsed att klaga över allmogens »usla och slätta tillstånd» bara
därför, att det skulle så vara. »Den allmänna fattigdomen»
blev nästan ett stående talesätt i landshövdingerapporterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
