Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örlig, pest och hungersnöd - Hur svenska folket eljes hade det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
län 1708, enligt vilken det sedan några år tillbaka varit »en
stor oäring och missväxt på spannmål» i länet, isynnerhet i
Norra och Södra Vedbo härader. Här hade flere av bönderna
redan förtärt det lilla de skördat, och ändå hade de drygat
ut säden med agnar. Nu hade de inget utsäde för nästa år
och inga pengar att köpa sådant för. Somliga hade ej ens
haft någon råg att så på hösten, och de som sått, hade föga
förhoppning om skörden, emedan utsädet varit dåligt. Därtill
kom, att kål, ärter och rovor förstörts av frost. Denna mörka
tavla, som närmast skulle gälla Norra och Södra Vedbo
härader, kom emellertid landshövdingen att på rak arm draga
slutsatser även för andra delar av länet. Han spådde, att
många hemman skulle bli öde nästa år, och att de flesta ej
skulle kunna betala sina utskylder, ja han förutsade landets
undergång, när inbyggarne varken hade säd till att så eller
till att leva av utan hoptals finge gå omkring och tigga.
Landshövdingens mörka spådom gick lyckligtvis icke i
uppfyllelse. År 1709 voro blott 18⅛ mantal öde, vilket är en
stegring från 1708 på endast 1¼ mantal, varav ¼ mantal
kom på Vedbo, där ställningen sades vara sämst. Att under
sådana förhållanden tala om »stor oäring och missväxt» är
uppenbarligen att välja för starka ord.
Samma benägenhet för färglagda uttryckssätt, när det
gäller att skona sitt kära län, möter man redan år 1702 i
Lindhielms uttalande om tillgången på vapendugligt
manskap. När det då gällde att ersätta avgången vid Smålands
kavalleri- och Jönköpings infanteriregemente, klagade
landshövdingen bittert över svårigheten att verkställa
rekryteringarna, emedan »det unge och manbaraste manskapet är
mest sin kos». Dock är det faktiskt, att den mantalsskrivna
befolkningen det året företer betydligt högre siffror än de
närmast föregående, nämligen 28 480 mot 26 845 året förut,
och trots de följande årens rekryteringar visade det sig ju
1709, vad som här kunde åstadkommas, när det verkligen
gällde. Då kunde, som vi förut sett, länet inom tre veckor
anskaffa över 1 600 vapendugliga rekryter.
Ett annat exempel av hithörande slag erbjuder
landshövding Adlerstens skrivelse från Blekinge län i februari 1712,
där han säger, att »allt böndernas hö och foder av
inkvarterade ryttares hästar förtärts, så att deras egne kreatur blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
