- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739 /
321

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter hemkomsten - Karl XII:s sista fälttåg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Före det norska fälttågets början ville Karl XII också
göra sig till herre över Idefjorden. Men inloppet spärrades
av den överlägsna danska flottan. Karl var dock ej rådlös:
en svensk eskader skulle han ha in i fjorden, och då den inte
kunde komma dit sjövägen, fick man ta den över land. Alltså
ger han befallning, att två galärer och fem mindre
skärgårdsfartyg skola släpas över land från Strömstad.

Det var en sträcka på två och en halv mil. Visserligen hade
man hjälp av fem mellanliggande småsjöar, men ändå . . .
Överste von Dahlheim, som erhöll det svåra uppdraget,
klarade det dock med glans. På risbäddar och kavelbroar
halades de stora fartygen fram över torra landbacken.

På morgonen den 7 juli kunde fartygen återbördas åt sitt
rätta element. Men norrmännen blevo varskodda, då
båtsmännen oförsiktigt nog höjde ett fröjderop, och anföllo genast
med en eskader. Med hjälp av ett landbatteri lyckades dock
svenskarne slå dem tillbaka. Karl XII, som själv ivrigt tagit
del i ledningen av hela företaget, stod på land och
kommenderade sitt folk. Han fick därvid sin kind rispad av en kula,
som även sårade hans page.

Efter hand fick den svenska flottiljen förstärkningar av sju
andra fartyg, som sjösattes på samma sätt.

Det största av dem alla, galären Luren, fastnade dock
på vägen. De 500 man, som dittills halat fram det stora
skrovet, förmådde icke rubba det vidare, och general
Dücker, som var befälhavare över samtliga trupperna i
Bohuslän, ansåg sig behöva ytterligare 300 man. Men vad
femhundra man icke förmådde, det rådde Polhem och
Svedenborg på. Dücker skrev till Polhem, som då synes ha sysslat
med slussbyggnaderna vid Trollhättan, och den store
mekanikern sände sin medhjälpare Emanuel Svedenborg att gripa
in. Med hans hjälp fick man skutan »flott» igen. Men nära
två månader tog Lurens transport på det viset.

»Märkligt måste det ha varit», säger den som grundligast
genomforskat denna episod i vår historia,[1] »att i dessa då så
ödsliga trakter se de stora fartygsskroven långsamt skrida
framåt på sina rullar uppför sluttningar och genom vilda
bergspass eller de tysta sjöarnas vattenspeglar piskas till


[1] Per Gust. Berggrén (Karolinska förbundets årsskrift för år 1920).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:29:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/5/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free