Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - Stora ofredens sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Englands bistånd mot Ryssland och under tiden uppehålla
tsaren med skenunderhandlingar. Alltså avsändes en ny
underhandlare till Åland för att genom fredsanbud »amusera»
tsaren. Härtill utsågs riksrådet Lillienstedt. Men det
vore synd att påstå, att dessa underhandlingar bedrevos med
någon högre grad av diplomatisk skicklighet. De ryska
underhandlarne fingo sig nu förelagda de anbud, varmed
svenskarne trodde sig kunna »amusera» Hans tsariska Maj:t;
men tsarens representanter funno dessa erbjudanden vara av
den beskaffenhet, att de utan vidare gåvo order åt den ryska
flotta, som vid Åland låg redo att hemsöka Sveriges kuster,
att begynna sitt värv. En månad förut hade Lillienstedt
skrivit från Lövön: »Ingen liknelse har hitintills varit, att
tsaren skulle i denna sommar ärna företaga sig något
fientligt på Sverige.»
Men nu närmade sig tsarens mordbrännarflotta våra kuster.
Den bestod av ett trettiotal linjeskepp, 140 galärer samt en
mängd transportfartyg och skärbåtar, vilka roddes fram.
Den styrka, som befann sig ombord, utgjorde 30—40,000
man. Till vår olycka hade underhandlingarna med England,
på grund av svenska regeringens obeslutsamhet, ännu ej
hunnit så långt, att någon bindande uppgörelse om hjälp
blivit träffad.[1]
Sveriges egna försvarsanstalter lämnade mycket övrigt
att önska. Huvudfelet var härvidlag detsamma som vid de
diplomatiska underhandlingarna: bristande kraft och
beslutsamhet från regeringens sida. Icke utan skäl skrev holländska
sändebudet i Stockholm om denna tids svenska statsmän:
»Dessa människors rådvillhet är så stor, att de själva icke
veta, vad de vilja.» Krigsfolk fanns nog att tillgå, men
vederbörande ville ej betunga befolkningen med truppernas
underhåll och utsatte den sålunda i stället för ett ojämförligen
mycket större ont. Straffet för denna försumlighet blev också fruktansvärt.
Ansvaret för de militära åtgärderna vilade närmast under
regeringen på prins Fredrik av Hessen, som av ständerna
blivit anmodad att fortfara med utövningen av högsta
befälet över rikets krigsmakt. Åtgärden motiverades med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
