Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - Stora ofredens sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl nu krafter och vilja till kamp för att återtaga Livland,
Stettin eller Bremen, när man faktiskt höll på att svälta ihjäl?
Ett ganska starkt intryck av eländet i landet ger ett
preussiskt geheimeråd, som under april 1719 i diplomatiskt
uppdrag reste genom Sverige från Karlskrona till Stockholm efter
skjutshästar, vilka voro så uthungrade, att han icke kunde
tillryggalägga mer än sex mil om dygnet, trots det han
färdades natt och dag. Vad stämningen bland folket angår,
skriver han till sin regering, att »alla önskade fred och
predikade den moralen, att de genom sitt högmod dragit över sig
Guds straff». Den fallne konungen kritiserades öppet.
Men var freden ett trängande behov för Sveriges folk, så var
det icke dess mindre en bjudande plikt för detta folk att rädda,
vad som räddas kunde. Men här brast det. Det är sorgligt
att se, hur modlöshet och förtvivlan gjorde den sista kampen
för vårt stormaktsvälde mer hjälplös, mer olycksbringande,
än den behövt bli. Samma folk, som dittills utan att svikta
burit de tyngsta bördor, ger nu på en gång allt förlorat. Och
varför denna förtvivlans vanmakt? Jo därför att »riksens
karskhet» gått i graven med honom, som stupade vid
Fredrikshald, därför att detta folk ej mer hade någon ledare, som
kunde samla det till målmedvetet räddningsarbete.
Att freden måste kosta betydliga avträdelser åt Sveriges
fiender, var uppenbart; men en klok diplomati, understödd
av tydligt ådagalagd vilja att försvara det svenska
moderlandet, skulle ha kunnat göra mycket för att framtvinga
drägligare fredsvillkor än de man slutligen måste finna sig i.
Den stora alliansen mot Sverige var nämligen vid tiden för
Karl XII:s död så gott som sprängd. Konung Georg hatade
tsar Peter av hjärtans lust, och i början av 1719 kom det till
öppen brytning med vapenskifte mellan deras trupper.
Såsom engelsk konung fruktade Georg dessutom, att Ryssland
skulle bli för mäktigt och konkurrera med England om
handeln på Östersjön, vilken var av ofantlig betydelse för denna
sjömakt, som från Östersjöländerna importerade så gott som
allt sitt skeppsbyggnadsmaterial: timmer, beck, tjära och
hampa. Det var tydligt, att av England borde Sverige kunna
påräkna hjälp mot sin arvfiende.
Den svenska regeringen hade också bestämt sig för att
upptaga Görtz’ sista plan: att genom landavträdelse söka vinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
