Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - Stora ofredens sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svassande ord om hans »ogemena egenskaper och den
grundliga förfarenhet, vilken han uti krigssaker och därtill höriga
vetenskaper sig förvärvat», och det »odödeliga namn, han i
hela världen» vunnit genom sin tapperhet. Men uppenbart är,
att prinsen, sina föregående vapenbragder till trots, icke var
vuxen sin post. Ett hart när oförklarligt felgrepp av honom
var att anförtro befälet närmast norr och söder om Stockholm
åt två utlänningar, som icke ens förstodo svenska, fast de
hade att anföra uppbådad allmoge. Den ene var tysk och
hette Zöge, den andre var en polack, som tjänat upp sig
under Karl XII:s fanor. Hans namn var Urbanowitz.
»Som han icke talade andra språk än latin, polska och något
tyska, var det ganska få, som förstodo honom», heter det i
en redogörelse av magistraten i Norrköping.
För armén ensam hade det dock, även om den varit flere
gånger större, varit alldeles omöjligt att utveckla den rörlighet,
som behövdes för att avvända en fientlig flottas
brandskattning. Det var möjligt endast genom sjövapnets ingripande. De
svenska försvarskrafterna till sjös voro också i och för sig
ganska respektingivande. Karl XII hade nämligen varit
angelägen om att vidmakthålla den stolta sjömakt, som
skapades under hans faders regering.
Här som överallt led man dock brist på pengar. Men
pengar behövdes till fartygens utrustning och till förråd
av olika slag, såsom trävirke, hampa och segelduk; framför
allt dock till proviant. För penningbristens skull fingo
arbetarne på varvet i Karlskrona svälta, så att de »dogo bort
med hustrur och barn av hunger» — så klagade därvarande
viceamiral inför regeringen, innan han äntligen kunde få en
summa till sitt förfogande. Segelduk saknades totalt.
Överamiralen Klas Sparre, vilken efterträtt Liewen såsom
direktör för amiralitetet, skriver på sommaren 1719 från
Karlskrona: »Så sant mig Gud hjälpe, finns icke en aln segelduk,
som man kan göra en säck utav, mycket mindre ett segel till
något skepp.» Trots allt arbetades det dock i Karlskrona
ihärdigt på att få så stor del av flottan som möjligt segelklar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
