Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - Stora ofredens sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utrikes ärenden Daniel von Höpken, en skicklig men
intrigant diplomat, som särskilt väl spelat sina kort för att
störta Horn, och som vi längre fram skola möta såsom dennes
farligaste motståndare.
Svenska regeringens uraktlåtenhet att avfordra Carteret
en bestämd, formligen bindande förpliktelse hämnade sig
genast. Den engelska flottan förblev liggande orörlig i
Öresund, medan våra kuster brandskattades. Engelska regeringen
skyllde på faran för att danska flottan kunde förena sig med
den ryska och bli den svensk-engelska övermäktig. Det
verkliga syftet med Englands beteende var att tvinga svenska
regeringen till ytterligare uppoffringar, visserligen icke för
Englands räkning direkt men för Preussens. Ty kung Georg
hoppades därigenom kunna locka Fredrik Vilhelm över från
förbundet med tsaren. Och då Preussens konung såg, vilket
inflytande den engelska politiken påtagligen hade i
Stockholm, räknade han på att han lättare genom konung Georg
än genom tsar Peter skulle kunna vinna en fördelaktig fred
med Sverige. Med dessa förhoppningar blandade sig också
farhågor för att om England och Danmark slöte fred med
Sverige och förenade sig med denna makt mot Ryssland och
Preussen, skulle det gå illa för honom själv och Peter. Han
kastar därför om politik och bryter sitt förbund med Ryssland
mot löfte av England att förmå Sverige till att avträda
Stettin åt Preussen.
Man kan lätt tänka sig tsar Peters raseri, när han fick visshet
om att hans bundsförvant avfallit. Redan då han ännu blott
hyste misstankar, var det inte roligt för en preussare att
befinna sig inom räckhåll för allhärskaren. Det fick ett
preussiskt geheimeråd erfara en dag på sommaren 1719, då han var
inbjuden till fest på ett nybyggt ryskt krigsfartyg. Efter
vanan togo alla ryssarne för mycket till bästa av både mat
och dryck. I det tillstånd, vari tsaren nu befann sig, kom han
fram till sin gäst och »lade sig», berättar preussaren, »med
båda sina armar på mina skuldror, grep då och då till kniven
och lekte med den kring öronen på mig, så att jag inte kände
mig riktigt väl till mods». För övrigt ger vår sagesman en del
drastiska skildringar av den dåtida ryska aristokratins något
för »naturliga» vanor under dryckeslaget, damernas icke undantagna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
