Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - Stora ofredens sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När den nya överenskommelsen mellan England och
Preussen väl var klar, kröp det fram ur engelska regeringen ett nytt
villkor för det utlovade förbundet mellan Sverige och
England. Det var, att Sverige först skulle sluta fred med Preussen
och avstå Stettin. Så snart så skett, skulle engelska flottan
förena sig med den svenska.
När detta nya villkor förelades de ledande männen i Sverige,
hade man där i fyra veckors tid dag efter dag väntat på denna
engelska flotta, som skulle göra slut på de ryska härjningarna;
och nu kom, i stället för den utlovade hjälpen, fordran på
en ny avträdelse, varom förut ej nämnts ett ord.
Men här var ingenting annat att göra än bita i det sura
äpplet. Ty, som Carteret yttrade, »tsaren vid Stockholms
portar resonerade bäst för England». Den 18 augusti 1719
gick svenska regeringen in på Englands villkor.
Och så skulle då omsider lönen komma för uppoffringarna.
Men när den engelska flottan äntligen lämnade Öresund
och avseglade inåt Östersjön för att förena sig med den
svenska, så hade ryssarne redan satt sig i säkerhet. De hade hållit
utkik i Öresund och i tid blivit varskodda. Först den 24
augusti slöt sig den engelska flottan till den svenska, vilken
under Klas Sparres befäl legat segelfärdig vid Karlskrona
alltsedan den 21 juli och tärt på den knappa proviant, som
med så oändlig möda blivit sammanbragt.
Säkerligen skulle dock mycket ha kunnat uträttas från
svensk sida till kusternas skydd, om blott den svenska
örlogsflottan blivit utrustad i tid. Ty i avseende på fartyg var den
jämnstark med fiendens, och om besättningens mod och
duglighet råder intet tvivel. Betänkligt var dock, att landet
saknade en lättrörlig skärgårdsflotta, som kunnat uppträda
mot ryssarnes roddflotta och följa den in i skärgården, dit
de tungförda linjeskeppen, fregatterna och styckepråmarna
icke kunde tränga in.
När Sveriges och Englands flottor äntligen voro klara att
möta den ryska, hade denna dragit sig tillbaka till Reval
och Kronstadt, och ett angrepp på dessa befästa platser vågade
man sig ej på i saknad av bombfartyg. Men nästa år skulle
hämnden drabba mordbrännaren. Och med löfte om att
då komma tillbaka till Östersjön avseglade den engelske amiralen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
