Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I krigsfångenskap - De svenska krigsfångarne i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några dagar därefter blevo hämtade upp till fursten igen. Om
vad som där hände dem berättar Dahlberg: »Vid ankomsten
fördes vi in uti en stor sal, varest en myckenhet med skinn
av alla slags couleurer låg på bordet. Strax därpå kom
knesen själv ut och befallde ge oss brännevin, och sedan
vi supit hans skål, sade han: ’Desse skinnen skola I arbeta
upp i handskar för mig till straff för det I haven rymt.’ Vi
svarade, att vi höllo det intet för straff utan för en heder,
om vi allena fingo veta, vad sort som behagades.»
Allt tycktes sålunda arta sig bra. Men så inträffade det,
att plötsligt nästan alla de svenska officerarne blevo
bortförda från Moskva. Dahlberg och hans kamrat blevo
då tillsammans med ett trettiotal underofficerare »inkastade
uti ett nyss upptimrat hus, som ännu intet var färdigt utan
allenast med fenster och dörrar försett, men utan golv.
Här måste vi hålla till godo med att på halm och själva
botten, som bestod av sand, söka vår vila. Och som ett
bedrövligt rykte utkom, att tsaren beslutit massakrera
fångarne, ty tänkte jag andra gången igen rädda mig med
flykten.» Han beslöt att nattetid söka gräva sig ut ur huset
genom sanden och fly till en tyskfödd skomakare i staden,
med vilken han på förhand kommit överens om att han
skulle härbärgera flyktingen, mot det att Dahlberg skulle
lära hans tioårige son att läsa och skriva.
Efter tre nätters grävande var Dahlberg fri igen, men den
gången vågade kamraterna icke följa honom, ty de hade ju
»så nyligen varit i klämma». Den gode skomakaren, som
härbärgerade honom, gick var dag bort till fängelset och
fick den ena gången efter den andra det beskedet av
Dahlbergs kamrater, att rymlingen ännu icke var saknad. Först
när sex dagar förgått, upptäckte den sergeant, som förde
befälet över vaktmanskapet, att en fånge saknades. Då
blev det jämmer och elände, ty ryssen fruktade att bli
degraderad och få podogg. Men omsider fann den stackars
mannen på det rådet, säger Dahlberg, »att rapportera mig
för död bleven, bedjandes de övrige fångarne göra ett med
honom, så ville han köpa en likkista och låta begrava den
saknade».
Så skedde också, och Dahlberg blev i rullan antecknad
som död och begraven. Storbelåten tillägger han i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
