Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I krigsfångenskap - De svenska krigsfångarne i Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
levnadsbeskrivning: »Härom bragte min värd, som alltid var
ute på kunskap, med mycket glädje mig berättelse, då jag
må tillstå, att vi drucko med hjärtans nöje ett ljuveligt
gravöl. Sedan jag nu var död bleven, begynte jag först att
leva och fullgjorde på en gång skolmästare- och
handskemakareämbeten.» För säkerhets skull utbytte han sin blonda
peruk mot en ramsvart.
Så stöter han en dag år 1712 på Stierncreutz, som var
mycket ledsen över att hans landsmän blivit bedragna av
den vägvisare, han skaffat dem. Nu hade han dock säkrare
utvägar att hjälpa Dahlberg på flykten. Den verklige
furst Volkonski, med vilken han var bekant, skulle just
inställa sig vid den ryska armén i Tyskland och önskade
därför få en kammartjänare, som kunde hjälpa honom med
tysk korrespondens. Den platsen lyckades Stierncreutz skaffa
Dahlberg, och så kom vår karolin till Mitau. Men här fick
fursten befallning att återvända till Moskva. Lika glad
som han själv blev, lika ängsliga blevo både Dahlberg och
de tre tyskar, som furst Volkonski antagit i sin tjänst.
Genast voro de fyra männen överens om att nästa natt
göra sig osynliga. Kosan styrdes nu genom Lithauen mot
staden Memel i Preussen. Men innan rymlingarne hunnit så
långt, blevo de en natt överraskade av tolv ryska dragoner,
som trängde in i deras rum, ryckte dem ur sängarna och
misshandlade dem. Så snart de fått kläderna på, blevo de
slagna i bojor under hånfulla tillmålen, att för slika herrar
var det icke tjänligt att resa utan sporrar.
Alltså fick Dahlberg mot sin vilja återse Mitau.
Inkomna i staden, blevo fångarne »genast förde uti
artillerismedjan och där två och två sammansmidde, sedan
inkastade uti ett litet timrat rum, varest var varken
fenster, spis eller kakelugn utan allenast en liten glugg på
den ena väggen åt gatan». Det värsta var dock, att ohyran
höll på att alldeles äta upp dem. Genom att sticka några
riksdaler till den sergeant, som hade bevakningen om hand,
samt då och då bjuda honom på ett gott rus utverkade de
sig dock en grundlig avlusning av både rummet och sig
själva och erhöllo även andra, mera positiva förmåner.
När fyra månader gått, slog befrielsens stund på
allvar för vår karolin. Då träffade han på en rysk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
