Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - 1734 års allmänna lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick det andra stå och utöva bödelsgöra! Det utbyttes mot
spöslitning utom vid krigsmakten, där det bibehölls ända
till 1812.
I fråga om straff för stöld segrade de strängaste åsikt.
Detta brott drabbades fjärde resan av dödsstraff, hur litet
det stulnas värde än var. Likaledes stadgades dödsstraff för
den, som uppsåtligen smädade Gud, hans ord eller
sakramenten. Den, som avföll till någon villolära, dömdes till
landsflykt.
En tredje och humanare uppfattning om straffets ändamål
möter oss denna tid i sådana yttranden som: »Straff bör
vara till förbättring och ej till fördärv», ord som
uttalades redan av Olavus Petri. De som hyste denna åsikt,
yrkade på mildare straff under framhållande av att grymma
åtgärder kunde göra mer skada än gagn.
Betecknande för tiden äro överläggningarna om
bötesbeloppen. Dessa voro av lagkommissionen högt tilltagna.
Särskilt vände sig en landshövding mot de dryga böterna för
»kindpust, hårdrag och okvädinsord». Enär ju »vid alla
samkväm mest vankas sådant», sade han, skulle den brottslige
snart mista sin egendom eller vid bristande tillgång »nödgas
blotta sin kropp», d. v. s. slita spö, vilket vore nesligt.
Böterna blevo också betydligt nedsatta, trots borgerskapets
affärsmässiga protest mot »det billiga priset på örfilar».
Beträffande bötesbeloppen hade framstående män sedan
långt tillbaka yrkat, att de borde utgå efter den brottsliges
förmögenhetsvillkor, annars drabbade de ju ej den rike lika
kännbart som den fattige. Men detta yrkande har ännu i
dag ej lett till någon påföljd.
Från motsidan göres nämligen gällande, att om lagen skall
taga hänsyn till hur pass kännbart straffet blir för den
felande, så kommer man in på ett område, där domarens
uppgift överstiger mänsklig skarpsynthet. Då måste man
nämligen också taga hänsyn till att exempelvis ett
kortvarigt fängelsestraff för den, som icke har just något
anseende att riskera, kanske känns blott som en vila, medan
det för en aktad och känslig person blir en outhärdlig
skamfläck.
Bönderna på 1734 års riksdag hade dock en helt annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
