Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Arvid Horn får ett nytt parti mot sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den i kärleksäventyr och intriger förfarne Erland Broman,
driva underhandlingarna till den punkt, då det sista fästet
föll och det åtrådda föremålet själv gav efter. Men in i det
sista hade den stackars flickan vägrat mottaga, vad
Tersmeden kallar, »den heder, som kunde göra hela familjen
lyckelig». Hon anförtrodde honom under tårar, vad hon
kände, med orden: »Mitt öde är hårdare, än jag kan
beskriva. Jag tvingas exponera min heder för att rädda en
genom spel ruinerad familj.»
Men i förbigående några ord om Erland Broman, som just
i detta sammanhang kommer på sin rätta plats i Sveriges
historia. Det var hans glada och trevliga umgängessätt, som
gjort honom till konung Fredriks gunstling. Här kan man
verkligen tala om själarnas sympati, ty för dem bägge var
livets lösen »Leben und leben lassen» med lukulliska
måltider, ymnigt pokulerande och vackra, glada kvinnor.
Kungagunstlingens yttre röjde också, ho han var. Ty hans
levnadsglada temperament »avspeglades», säger Karl Gustav Tessin,[1]
»i det mest jovialiska anlete, jag någonsin sett. Han hade ett
gott hjärta, alltför gott, läste aldrig, skrev aldrig annat än
kvitton, skuldförbindelser och bankanvisningar. Frossade
och spelade på tjänstetiderna och gjorde affärer på lediga
stunder. Multiplikation var hans styrka: med tusen francs
på fickan såg han ut, som om han ägde en million. Han hade
tusende utvägar att uppsnappa oplacerade pengar, som han
i en handvändning satte så väl i rörelse, att de röra sig ännu.»
Men ett gott hjärta hade slarven, »ett hjärta som ej visste,
vad det ville säga att vägra», och detta hjärta var alltid
belägrat av folk, som behövde hans hjälp. »För att tjäna sina
vänner — och alla ville vara det — upplånade han penningar
mot 12% och utlånade dem mot 6%. Det fattades honom bara
Peru för att vara den hederligaste man i världen, den mest
storståtlige och den mest tjänstaktige. För döden hyste han
en så barnslig fruktan, att allt ordnande av affärer föreföll
honom som en förberedelse till begravningen.» En konstig
telning var han onekligen, denne äkta stockholmsvivör,
av en vördig, from och rättrådig gammal värmländsk präststam!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
