Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arvid Horn leder Sveriges öden - Arvid Horn får ett nytt parti mot sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som riksråd, lyckades hans anhängare inom utskotten tysta
ned alla anmärkningar.
Vad utrikespolitiken beträffar, kunde riksdagen och dess
sekreta utskott ej annat än ge Horn rätt i hans försiktiga
hållning, då man bevittnade, hur Stanislav förgäves fick anropa
sin svärfar om hjälp och hela Polen behärskades av ryska
och sachsiska trupper. Frankrikes inflytande i Sverige stod
på spel. Men därhän finge det icke gå, att Frankrike
förlorade sin gamla bundsförvant i Norden, ty det behövde
Sverige för viktigare uppgifter än polska tronföljdskriget.
Man väntade nämligen ett stort krig om tronföljden i
Österrike, så snart den dåvarande kejsaren ginge ur tiden, och i den
frågan var Österrikes gamla arvfiende starkt intresserad för
egen del.
Casteja var också mannen att åter trissa upp sitt lands
sjunkande aktier i höjden. Han lyckades på hösten 1734
vinna två förtrogna anhängare av stort värde, nämligen
Karl Gyllenborg och Höpken. Denna för Sveriges väl så
betydelsefulla transaktion i själar lär ha förmedlats av ett
kommerseråd vid namn von Törne, »vännen för 60,000 plåtar»,
såsom Casteja kallar honom. Mannen hade förut varit
sekreterare hos Gyllenborg. Med Höpken och Gyllenborg följde
en stor skara av motståndare till Horn och dennes försiktiga
politik på såväl det utrikespolitiska som det ekonomiska
området. Det hade hunnit växa upp ett yngre släkte av
krigsivrare, som frossade i minnen av forna svenska
krigarbragder men glömt nederlagen och nöden. »Om Sverige
någonsin skall komma upp, kan det ej ske annorlunda än genom
ett krig andra makter emellan, vilket vi snarare böra önska
än söka förekomma» — med dessa ord har Gyllenborg en gång
angivit grundtonen för krigsivrarnes göranden och låtanden.
Man borde passa på, menade han, »när vattnet blivit mycket
grumligt». Grumla det kunde han nog också, men till Sveriges
olycka förlorade han då förmågan att själv se klart däri.
Nu hade krigsbullret från andra sidan Östersjön satt
äventyrsblodet i svallning, och det var ingen lätt sak för den
förståndigare delen av nationen att överrösta skrikhalsarne.
Efter alliansen mellan franske ministern, Höpken och Gyllenborg
bildades ett formligt motparti mot Horn, ett franskvänligt,
krigiskt parti, som var villigt att lyda varje vink från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
